Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Den religiösa revolutionen i nittonde århundradet. 1. Af Carl von Bergen. La révolution religieuse au dix-neuvième siècle par F. Huet. (Paris 1868)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ten — personlig öfvertygelse, handling, uppoffring — skjuter fram
såsom det angelägnaste och högsta, det opersonliga förhållandet till en
teori, en abstrakt lärosats. Förhållandet ifråga benämnes på kyrkligt
språkbruk »tro»; trons föremål är »den rena läran.» Med denna lära
till måttstock på hvad som är sannt och godt, har kyrkan åt sig
skapat en egen verldsåskådning, som i allt hufvudsakligt utgör, så att
säga, en upp- och nedpåvändning af hvad som eljest plägar gälla
såsom det teoretiskt och praktiskt riktiga. Kyrkan vet af en
vetenskaplighet, som på andra håll är okänd, likasom hon till sitt förfogande
eger en rätts- och sedelära af egen uppfinning. Filosofien tager hon
i sitt beskyddande hägn, blott tänkaren vet att sammanjemka sin
metafysik med gudsbegreppet i »Athanasii symbolum»; mot
naturvetenskaperna är hon vänligt stämd, såvida de ej för mycket nagelfara med
den mosaiska skapelsehistorien; sjelfva bibelkritiken kan hoppas på
öfverseende med hvad han fordom förbrutit, sedan det nu blifvit
upptäckt, att den akta kritiken är »den bekännelsetrogna»! Och hvad
angår den allmänna uppfattningen af rätt och orätt, vill kyrkan gerna
låta tala med sig ifråga om enskildheterna, blott det får gälla såsom
högsta rättsgrundsats, att på kättame hör i den borgerliga
samman-lefnaden utöfvas åtminstone »en lätt tryckning», ämnad att varnande
förbereda dem på det öde, som i evigheten väntar alla, hvilkas tro ej
sträckt sig till läran om jungfruns »obefiäckade aflelse», eller till den,
att Marias son var Gud.
Men under det att kyrkan sålunda inskärper hvad från hennes
ståndpunkt måste förete sig såsom »det ena nödvändiga», rörer sig
inom den moderna staten en otalig mångfald af nya behof, en
ungdomligt trotsig lefnadslust, som gäckas med de rättrogne
tuktomästar-nes straffpredikan. Sjelfva den egendomliga karakteren hos detta vår
tids utvecklingsarbete förklarar, hvarföre angreppet sker med sådan
häftighet, när det gäller statskyrkan och hennes dogmtvång. —
Djupare måhända än någon föregående tid är vår samtid genomträngd
utaf behofvet af sammanslutning och enighet inom de många
områden, der stora kulturuppgifter ännu vänta på sin lösning.
»Freds-ligor» hafva hittills visserligen bildats endast för omedelbart politiska
syften, men öfverallt, der den ene behöfver den andres stöd, är »den
eviga freden» målet för millioners önskningar. Tidsföreteelser, hvilka,
flyktigt uppfattade, synas tyda förnämligast på ett starkt
söndrings-begär, visa sig ur en annan synpunkt såsom yttringar af det väldiga
enhetssträfvande, som arbetar på djupet. Inom statslifvet t. ex. bryter
visserligen nationalitetssträfvandet den gamla dynasti-politikens band,
men samma sträfvande lägger grunden till de skilda nationernas
förening i ett allmänt folkförbund, der det gemensamt menskliga kan
framträda rent och klart just på grundvalen af det kraftigt utpräglade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
