Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Den religiösa revolutionen i nittonde århundradet. 1. Af Carl von Bergen. La révolution religieuse au dix-neuvième siècle par F. Huet. (Paris 1868)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvad Geijeb yttrade för 23 äx sedan, på tal om »ortodoxiens återtåg
till hennes gamla fäste»: »Det är derföre som en hemlig ny katolsk
dragning genomgår verlden. Den röjes hos alla dem, som, trötta vid
förvirringen, längta efter ett lugn, hvilket de säkrast tro sig kunna
njuta under den gamla kyrkans myndighet. På många ser man det
tydligt nog att, om de ännu hade att välja, deras val snart vore
träffadt» !)
För att fatta, huru denna »katolska dragning» kunnat vinna så
vidsträckt utbredning inom den protestantiska ortodoxien, hafva vi att
efterse, hvarifrån den ifrågavarande moderna »bekännelsetroheten» leder
sitt ursprung. I omvändt förhållande mot hvad fordom egde rum, då
den gammallutherska ortodoxien genom sina öfverdrifter och
ensidigheter framkallade den Spenerska pietismen, har vår tids ortodoxi sjelf
framgått ur en kombination mellan pietismen och dennas förra
mot-rats. Pietismen, när han är oskrymtad och varm, rymmer inoip sig
mycken allvarlig fromhet, försakelseförmåga, ett tuktadt sinnelag och
andra dylika egenskaper, fortjente af ett obetingadt erkännande. Men
vid sidan af den bättre pietismens förtjenster framträda inom flertalet
af de kretsar, der man sjelfbelåtet prålar med sin, såsom termen lyder
på det bekanta konstspråket, »kristligt sinnade» andlighet, åtskilliga
grofva lyten. — Pietismens kristendom, sådan han inom dessa kretsar
sekteriskt utpräglar sig, skulle kunna karakteriseras såsom en ensidig
jpnuatf-kristendom. Inom dess föga omfattande synkrets sammankrymper
Guds rike till den lilla, från »verlden» afsöndrade kretsen af de, enligt
godkändt schema, »väckte» och »troende»; och så välvilligt dessa senare
mottagas, likaså högmodigt medlidsamt behandlas de icke vederbörligen
hallstämplade. Det andliga öfversitteriet är ingenstädes mera
hemma-stadt än inom konventiklarne; ingenstädes får den kristna
ödmjukheten mera stå tillbaka för den uppblåsta herrsklystnaden och det
oroliga jägtandet efter att »omvända» andra. Härtill kommer, ifråga om
det praktiska, en viss skygg misstänksamhet mot hvad som ej står i
omedelbart samband med det religiösa; kristendomens bestämmelse att
blifva en hela den menskliga tillvaron genomträngande och förädlande 1
1) Jmfr. afhandlingen Också ett ord öfver tidens religiösa fråga i E. 6. Geijers
Samlade Skrifter I, 5, sid. 404. — A annat ställe i samma uppsats yttrar sig Geijer på
följande sätt angående den för ortodoxien utmärkande förvända kristendomsuppfattning, om
hvilken vi talat i det föregående: »Men det religiösa sinnelaget har aldrig gjort kyrkan
tillfyllest såsom ett tecken, hvarpå hon kunnat igenkänna de sina; tvärtom har hon otaliga
gånger förföljt ett sådant sinnelag, så snart det blef heune misstänkt såsom irrlärigt.
Kyrkans egentliga kännemärke var icke ett praktiskt, utan teoretiskt, nämligen renlärigheten.
Att detta var eu vetenskaplig ståndpunkt, som lätt kunde visa sig vara af annan natur än
trons, insåg man ej, så länge teologien ej blott var den herrskatide, utan äfven den euda
vetenskapen. Med vaknandet af den moderna vetenskapen blef förhållandet annorlunda.»
(n. st. sid. 398).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
