Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Om forskningar för Sveriges äldre konsthistoria. Af C. Eichhorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kyrkors byggnadsförhållanden t. ex. Linköpings, Skara m. fl. skola
imellertid alltid qvarstå såsom högst samvetsgranna och allvarliga
detaljstudier.
Men uppmärksamheten bör ej blott riktas på den kyrkliga
byggnadskonsten, ehuru denna otvifvelaktigt efterlemnat det största antalet
minnesmärken; äfven den krigiska och borgerliga konsten under vår
medeltid förtjena ihogkommas, och de få qvarlefvoma af densamma
att sorgfälligt uppsökas och granskas. Här torde, om ej alla tecken
slå fel, det egendomligt svenska framstå mest klart, i synnerhet i
träkonstruktioner, i hvilka vårt land säkerligen hunnit lika långt som
Norge, fast odlingens raskare framträngande och landets större
tillgångar mer fullständigt bortsopat spåren af denna inhemska konstgren
hos oss än hos vårt grannfolk. Särskildt är aktgifvandet på dylika
verk af vigt derföre, att man i deras ornamentik finner en ättling och
frände till runstenarnes slingor och således ett ursprungligt folkligt
behandlingssätt af rent nordiska motiv. Den som granskat
byggnads-detaljema från de norska kyrkorna och jemnfört dem med en del
urgamla svenska kyrkodörrar, deras snidade eller af jernbeslag bildade
prydnader, eller med vissa andra enskildheter, skall säkerligen medge
deras nära slägtförhållande till drakristningarna och de underliga
djurgestalterna på våra runstenar. Utan tvifvel skola framtida
undersökningar uppvisa långt flere och vigtigare likhetsförhållanden.
Än tydligare framlyser ett folkligt inflytande på gestaltandet af
vår äldre medeltids plastiska konstverk. Man ihogkomme först och
främst, att runstenarne till allra största delen härleda sig från skedet
1000—1200, och att sålunda sysselsättningen med dem omedelbart
inverkade på öfriga mer särskildt kristna skulpturarbeten, då båda slagen
bevisligen utgingo från , samme mästare. Detta åter ådagalägges ej
blott deraf, att vi finna runskrifter på rent kyrkliga kärl och föremål,
såsom klockor, grafstenar, dopfuntar, rökelsekar m. m., utan framför
allt genom den frändskap med runstenarne de äldsta bland dessa röja
i de ornamentala enskildheterna. Vi behöfra blott erinra om den
bekanta Botkyrkestenen i statens historiska museum för att bevisa vårt
påstående. Ofta förekomma runor och latinsk stil på samma
minnesmärke, till och med så sent som 1345 (på en klocka i Högsna kyrka
i Yestergötland, gjuten af Mäster Håkanl). På dopfuntar finnas
runinskrifter från 1100- och 1200-talen, och deras prydnader motsvara
ganska noga runstenarnes (så i fyra småländska, två gotländska och
ett par bohuslänska kyrkor). Att här föreligger åtminstone ett uppslag
till en sannt nationel konstutveckling, torde ej kunna nekas; och
1) Liljegren, Runurkunder, s. 233.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
