Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Anmälningar - Nationalitetsprincipen. Angrepp och försvar. — Kofoed-Hansen, Nationalitet og christendom. — Densamme, Et folk—folket. Bidrag till demotheismens charakteristik. — Claudius Wilkens, Nationalitetsidéens gyldighed. — J. F. Tolderlund, Nationalitet og christendom — og det danske folk. — R. Nielsen, Skjæbne og forsyn for store og smaa nationer. — C. St. A. Bille, Nationalitetsprincipet og nationalitetsbegrebet. — E. Holm, Nationalitetsstemningerne i det romerske rige i slutningen af oldtiden. — E. M., Historisk öfversigt af de germanistiska idéernas uppkomst och utveckling i vårt århundrade. — Poinz, Staat oder nationalität? Eine österreichische studie. — B. Becker, Der missbrauch der nationalitätenlehre. — Jegór v. Sivers, Humanität und nationalität. — Casimir Delamarre, Un peuple européen de 15 millions oublié dans l’histoire. Af A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man och tukta hvarandra. P& detta meningsskifte, denna kamp med
andans svärd, erbjuda de här ofvan uppräknade skrifterna ett temligen
rikhaltigt prof.
Vi vända oss först till en dansk författare, som mot
nationalitetsprincipen riktat ett specifikt »kristligt» angrepp. Efter att redan
till-forene ha upphäft sin varnande röst i en kortare afhandling om
Nationalitet og Chr ist endom, har prosten Kofoed-Hansen nyligen funnit sig
böra ytterligare taga ordet i en utförlig polemik mot den af honom
upptäckta, för att ej säga uppfunna, Demotheismen. Han framträder
i sin nyaste skrift med icke små anspråk på uttömmande grundlighet,
anspråk som imellertid blott alltför mycket svikas. Vi skola ej lägga
någon större vigt å det befogade klagomålet öfver en nästan
outhärdligt tröttande bredd och tavtologi, en stilens långsläpiga
oöfverskådlig-het, som söka sin like, och som låtit framställningen svälla upp till
fyrahundra sidors omfång, ehuru dess faktiska och begreppsinnehåll
godt kunde rymmas inom fyrtio. Derimot träffas förf. af en svårare
anmärkning mot de motsägelser, som oupphörligt afbryta tankekedjan.
Det är verkligen förundransvärdt, att dessa ständiga motsägelser
kunnat undgå hans uppmärksamhet. Han gifver med ena handen, för att
taga igen med den andra. Mången gång fördjupar han sig ganska
långt in på den förderfvets väg, han androm till varnagel vill utstaka —
men så hejdar han sig plötsligt och förnekar sju resor, hvad han nyss
förut med en viss värme i tonen och lyftning i uttrycket medgifvit.
Han bestrider ej, att nationaliteten har sitt »stora berättigande inom
timligheten» (s. 159), han säger mer än en gång vackra saker om
«folkandens» sätt att framträda och verka, om den »samstämning som,
under säregna omständigheter och vilkor, af ett folks mångfaldiga och
mångartade enskildheter danar en enhet, sammansmälter massorna,
förlänar en ovanlig klarhet i blicken och kraft i handlingen, samt
momentant liksom höjer folket öfver sig sjelft» (s. 196), och han tyckes
då ej ha någonting imot nationalitetsprincipen, så länge man ej »i
förhållande till kristendomen» tillerkänner nationaliteten »någon
väsentligare betydelse, än andra rent menskliga förhållanden och former,
som tillhöra timligheten och innebära de vilkor, under hvilka
menni-skolifvet skall utveckla sig och förflyta i den ändliga verlden» (s. 160).
Ja, förf. är så pass smittad af det förderf, mot hvilket han ljungar,
att han ej rätt kan väija sig mot den föreställningen, att för
»folkanden» — med detta »primitiva anlag», hvari »ett folks
egendomligheter» ha sin rot — att för denna folkande, som »under afgörande
händelser kan gripa ett folk med underbar magt, så att det framträder
och handlar som en enhet, för ett bestämdt mål, med åsidosättande
och glömska af de vanliga differenserna», måste finnas en evig, ideel
bakgrund, och att den ej kan hvila på ett tillfälligt — man vet ej
hvad (jfr. bl. a. s. 184 ff.). Men förf. förskräckes snart och vänder
om: tänker man sig folkandén annorlunda, än såsom en öfvergående
»stämning», tänker man sig den såsom en personlighet, så blir
konse-qvensen ingenting mindre, än att »forntidens nationella afguderi får
en modern skepnad och medborgarrätt midt i kristendomen» (s. 193).
Ty det gifvés blott en ande som, verkande hos en mängd och
närvarande i ett samfund, hvilkas enskilda individer han genomtränger, dock är
en personlighet: det är Guds ande, »den helige ande.» Bredvid honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
