Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Om Erik XIV:s dödssätt. Af Spectator
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som han, mot öfverenskommelse, beröfvats andelen i riksstyrelsen. Med
skal befarade Johan III, att Carls stränga, manliga och modiga sinne
skulle lika litet gilla hans på räddhåga grundade politiska jesuitism,
som hans jesuitiska katolisei*ande. Men om ock afsigten att låta döda
Erik genast framträder, hvilket alltid är fallet med dylika politiska
mordbeslut, såsom ett tveeggadt svärd, som rigtar sina hugg lika mycket
åt alla sidor, så innehåller likväl biskoparnes betänkande indirekt
ett vilkor, som betydligt inskränker dess användbarhet Det heter
nämligen i detsamma: »så haffve Wij förthenskuldh samptt medh the gode
Herrer i Rijkzens Råhdh, ock andre Sverigis Rijkes trogne inbyggere
thertill fullkomligen rådtt och samptychtt» Då veterligen intet dylikt
beslut af riksrådet vid den tiden ännu blifvit fattadt, måste Johan
antingen hafva fört biskoparne i denna punkt bakom ljuset eller ock,
hvad troligare är, utlofvat att ett dylikt med första skulle komma att
fattas. Huru de högvördige biskoparne äfven kunde åberopa ett dylikt
beslut af »andre Sverigis Rijkes trogne Inbyggere», är så mycket
besynnerligare, som dessa aldrig ens blefvo af Johan uppmanade att fatta ett
sådant hvilket väl hade sitt goda skäl i den omständigheten, att Erik
räknade sina fortfarande anhängare företrädesvis bland allmogen, med
hvilken han så att säga befryndat sig genom sitt giftermål och sina
angrepp på adeln, hvaremot Johan stödde sig på rådet adeln och
prelaterna. Imellertid förutsätta dessa åberopanden, sådana de nu
förekomma i betänkandet vilkor, som alls icke då ännu funnos
förhanden, hvarföre de ock innebära positiva inskränkningar i den
af-kunnade domens politiska kraft och värde, på samma gång de tillika
utpeka den väg, Johan egde att gå för att vinna sitt mål. Han gick
den ock, så långt och så fort han kunde. Ty långt ifrån att Perssonska
sammansvärjningens undertryckande och de Ulfvesundska biskopames
medgörlighet skulle hafva lugnat Johans farhågor och fruktan, finner
man dem tvärtom i ständigt stigande. Ej heller uteblefvo ridt och
ofta nya anledningar, hvilka, i förening med Eriks vägran att i
sina skrifvelser ur fängelset gifva Johan kungatiteln, eggade på en
gång Johans misstänksamma och bäfvande lynne och hans småaktiga
högmod och herrskarsjuka till vrede och hat mot den fruktansvärde,
vilde brodern, som ock genast i begynnelsen af sin fängelsetid blef
rått misshandlad. Ty det är väl att märka, att man aldrig hos Johan
upptäcker ett spår af det naturliga medlidandet för den fallne, ännu
mindre den maktegandes högsinthet och öfverseende mot den hårdt
straffade och besegrade; tvärtom finner man i alla Johans bref blott
en ängslig fruktan för sin egen person, uppblandad med hätskhet mot
den fängslade broderns person. Han åstunaar att döda Erik, såsom det
ses af biskopames betänkande, men han är å andra sidan äfven rädd
att besluta sig dertill, och detta gör honom än mera bitter, under det
han släpar Erik omkring från det ena fängelset till det andra. Redan
i oktober 1569, kort efter att Erik blifvit så grymt misshandlad af
Olof Gustafsson Stenbock, hvilken den minnesgode hertig Carl tjugo år
derefter lät i Finland binda vid ett träd och skjuta, skref Johan
hotfullt, att han hade »nogsam orsak* till att låta fast värre handla med
honom,» Aret derpå låter Johan, af fruktan för svenska allmogens
sinnesstämning, föra Erik till Åbo i Finland, hans förra, tillgifna
her-rigdöme, hvars adel framdeles skulle bli hans son Sigismunds sista, en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
