Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Om Erik XIV:s dödssätt. Af Spectator
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af nöden i febr. 1577 borde det ock forstås af sig sjelft, att sättet att
gå till väga skulle vara ett annat och beqvämare. Missuppfattningen
och misstaget stå, såsom sagdt, helt och hållet för Messenii egen
räkning. Hvad åter uppgiften om Johan Henriksson angår, så anser äfven
Forssell, att det icke är omöjligt att han, oaktadt hans namn icke
förekommer under passet, var närvarande på örbyhus vid dödstillfället,
och således val äfven skulle kunnat vara den som utförde sjelfva
bö-delstjensten; han var särdeles illa ansedd ai alla och hans vitnesmäl
således icke i något fall egnadt att ingifva förtroende. Imellertid, om
än traditionen är, isynnerhet med afseende på detaljen, en ganska osäker
grund för historien att bygga på, så kan det å andra sidan icke nekas,
att om’ traditionen i sjelfva sin kärna öfverensstämmer med de
slutsatser, som härflyta ur tillgängliga dokument, hon måste anses gifva
en moralisk bekräftelse åt dessa slutsatser. Synnerligen måste detta
bli fallet, om den traditionella åsigten bevisligen kan ledas tillbaka till
män, hvilka voro personligen djupt invigda i den tids inre historia,
hvarom är fråga. Detta är fallet med den tradition, på hvilken
Mes-senius till en viss grad byggt sin berättelse. Ahlqvist erinrar i sitt
genmäle: »Hertigen (Carl) kände E. Johan i grund och förmodligen
voro honom ej heller de män obekanta, som utfärdat
vittnesberättel-serna. Hade han fullkomligt trott på dessa, måste han hafva upphört
med alla misstankar angående K. Eriks död. Men trots vittnesbetygen
hade h. Carl, såsom hr F. säger, ej så alldeles klart för sig allt hvad
som härunder (rykten som ingåfvo misstankar) kunde vara sannt, d. v. s.
han var sjelf ej fri från misstankar»). För det andra har Forssell på
Riksarkivet ånyo framdragit — en förtjenst som utan afprutning må villigt
erkännas — en märklig anteckning af den bekante Erik Sparre, måg
till Per Brahe d. ä. (som främst undertecknat dödsdomen d. 10 mars
1575), och en af periodens mest betydande statsmän. Anteckningen
lyder som följer: »Kong Johans underskrifne och förseyglede fullmakt
för Erik Andersson och Johannes Secreterare till att ombringa Kong
Erik; denna sedel fandz i Johannis Secretarii huus sedan jag var der
inflyttad ibland andre gamble bortkastade handlingar som der låge på
vinden i hans huuss». Sjelfva sedeln, som anteckningen gäller,
åtföljer icke längre densamma; men antagligt är att den innehöll fullmakten
af d. 19 jan. 1577, då knappast troligt är, att konung Johan, som, jemte
fullmakterna, alltid gerna meddelade muntliga besked, skulle med svart
på hvitt lemnat från sig en ovilkorlig befallning att döda Erik. Må
närmed vara huru som helst; i hvarje fall torde väl icke den
stats-förfarne, i stilistiskt hänseende särdeles öfvade och skicklige Erik Sparre
uttryckt sig så kort och godt, som att den funna »sedeln» innehöll
fullmakt att »ombringa Kong Erik», i fall han icke ansett att fullmaktens
utfärdande till nämde män haft Eriks ombringande till syfte och
påföljd. Då nu sålunda den äldsta traditionen om mordet på Erik XIV
låter återföra sig till tvenne sådana källor som hertig Carl och Sparre,
torde det icke kunna nekas att traditionen i denna sak, långt ifrån
att, såsom Forssell förmenar, göra de öfriga liknelserna och intygen
misstänkta, tvärtom i sin mån styrker deras bevisningskraft. Från
nämda källor fortplantades traditionen inom de högre politiske
kret-sarne, och möttes af misstankarna, ryktena från andra håll.
Fullkomligt orätt har alltså äfven Forssell, då han, för öfrigt i strid med sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
