Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Om Erik XIV:s dödssätt. Af Spectator
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han i sitt arbete citerar, men hvilka intyg, enligt Ahlqvists förmodan,
under tidernas lopp skullé hafva förkommit; vi tro att Messenius, om
han egt tillgäng till sådana, äfven hade anfört dem, och vi instämma
med Forssell deruti, att man icke kan stödja én historisk åsigt på en
föregående historiesknfvares förmodade tillgång på dokument, hvilkas
beskaffenhet man oj längre sjelf kan kontrollera. Men så mycket
orimligare blir det då i alla faU af Forssell, att icke taga vederbörlig
hänsyn till de många historiska dokument, som verkligen, efter
Mes-8enii tid, småningom dragits fram i dagen, och på hvilka, likasom på
en kritik af den politiska ställningen, Åhlqvist ock, särskildt i genmälet,
stöder sin med Messenii öfverensstämmande åsigt; att fortfarande
envisas med att påstå, att Johan III varit ett offer för endast Bqvaller
och lös sägen, derföre att berättelsen om mordet på konung Erik
skulle hafva varit, hvilket alls icke är sannt, obekant för svenska folket
ända inimot slutet af 17:de seklet, derföre att, hvilket alls ingenting
inverkar på saken, berättelsen derom upptecknades först femtio år
efter tilldragelsen, derföre att, hvilket alls icke heller är sannt, den
första berättelsen derom, d. v. s. Messenii, skulle hafva uteslutande
burit stämpeln af tradition, derföre att slutligen, hvilket är fullkomligt
oriktigt, historien skulle förderfvas för all framtid om den vid någon
tidpunkt stött samman med traditionen. Om än ett sådant
förfaringssätt icke är oförklarligt — ty allt här i verlden låter ju förklara sig
— så är det dock i alla fall oförsvarligt.
Oss återstår nu endast konklusionen af vår granskning. Den är
gif-ven, och kan icke bli flere än en. Sammanställer man med hvarandra
traditionen och de autentika intygen i denna sak, den uppfattning,
som strax efter Eriks död påträffas hos sådana män som hertig Carl
och Sparre (att icke nämna konung Eriks dotter Sigrid eller de svenska
landsflyktige, som 1583 sökte hos Frankrike hämd för mord på Erik
XIV) och den tilldragelsernas utvecklingskedja, som från Eriks
fängslande löper fram till hans dödsbädd, kan man icke komma till annat
resultat, än att anklagelsens af »opium eller mercunum» uppfyllda vågor
slå samman öfver konung Johan IILs hufvud. Äfven helt och hållet
oberoende af traditionens bekräftelse hafva anklagelserna, stödda på
faktiska handlingar samt på tilldragelsernas och åtgärdernas
konfrontering med hvarandra, icke i någon mån kunnat gendrifvas af ojäfviga
skal och omständigheter, som vore friande för Johan III. De måste
alltså, enligt alla förnuftiga och juridiska principer, qvarstå i sin kraft;
åklagande parten har, enligt Forssells eget yrkande, fullgjort skyldigheten
att styrka sitt ursprungliga påstående. Återstår dock för Forssell den
invänaningen, att, enär en mediko-legal besigtning af Eriks döda kropp
icke intygat (ej heller längre kunde företagas med någon framgång)
att han blifvit förgiftad, anklagelsen icke heller kan anses vara till
evidens bevisad, hvaraf följer att den anklagade borde frikännas. Vi
medgifva att en svensk brottmålsdomstol väl icke skulle döma en
under dylika förhållanden inför dess skrank anklagad till döden, utan
troligen blott ställa honom under framtiden; men säkert är, att det
allmänna rättsmedvetandet skulle högt uttala sitt skyldig eller svårt
misstänkt En sådan samvetsdomstol är historien, härutinnan olika
med rättsskipningen, hvilken, på goda skäl å sin sida, måste gå strängt
juridiskt formelt till väga. Denna skilnad mellan jurisprudensen och
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
