Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Den religiösa revolutionen i nittonde århundradet. 2. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin en mera magtpåliggande fråga? Alla samtida religioner äro utsatte
för öppna anfall eller undergräfvas i tysthet genom den nya anda,
som beherrskar vår tid. Det är ej längre, såsom under förra
århundradet, endast en liten utvald skara, som vänder sig bort från
kyrkorna; 1 sjelfva; massan af folket har kommit i rörelse och fordrar,
såsom vid den tid,v då kristendomen uppstod, en ny himmel och en
ny jord. Huru många farhågor, huru många förhoppningar anknyta
sig ej till detta religiösaJ befrielsekrig, så väldigt och omfattande, så
ensamt i sitt slag!
Utom genom sitt större djup och sin utbredning till alla klasser
af folket skiljer sig vår tids religiösa rörelse från förra århundradets
genom en väsentlig bestämning, som utgör grunden till hennes styrka
och fasthet. — I entusiastisk hänförelse för tanken om en
mensklig-hetens snara och fullständiga pånyttfödelse lösslet sig det adertonde
århundradet våldsamt från den förflutna tiden för att hasta mot en
otåligt efterlängtad framtid. Historien blef endast en anklagelseakt
mot det bestående, ett lätthandterligt stoff for tillverkandet af
argumenter i de nya idéernas tjenst. Man bemödade sig ej om att begripa
religionerna; man arbetade endast på att frigöra sig från dem. Den
allmänna meningens tvenne stora ledare, Volt a tre och Rousseau,
öfverflyttade forhandlingarne till det filosofiska området och qvarhöllo
dem derstädes. Ändlösa diskussioner utspunno sig angående
underverkens möjlighet, själens natur, Guds allmagt, vishet, godhet o. s. v.
Den faktiska verkligheten undersöktes ej för dess egen skuld; hon blef
endast det hjelpmedel, hvaraf man begagnade sig för att bekämpa
eller försvara vissa metafysiska abstraktioner och yrkanden för dagen.
Inom detta område egde teologien, alltid rik på spetsfundigheter,
outtömliga hjelpkällor och sedan lång tid i beredskap liggande vapen.
Detta visade sig bäst, när man ånyo började afhandla den gamla
tvistefrågan om underverken. Teologien förstod här att draga sig ur
spelet med skenet af bibehållen krigsära, emedan man dåfortiden i
allmänhet utgick från föreställningen om Gud såsom en från verlden
skild skapare, hvilket hade till följd, att striden måste utkämpas inom
de obestämda möjligheternas område, der fritt utrymme var lemnadt
åt den teologiska skolastikens lösliga funderingar och käcka
antaganden.
Under en yta af lättfärdighet är Voltaire likvisst bättre än någon
af hans samtida rustad både med fornuftsgrunder och med
sakkunskap; hans ståndpunkt är i sjelfva verket ej’ långt aflägsen från den
historiska kritikens; han viU vara opartisk och han lyckas stundom
vara det. Väl angriper han häftigt dogmerna och förklarar på ett
föga tillfredsställande sätt kristendomens ursprung och utveckling, men
detta hindrar honom ej från att göra rättvisa åt den kristna sedeläran,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
