Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Den religiösa revolutionen i nittonde århundradet. 2. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ändra uppfattning. År frän är, ju mera Napoleon lyckades utvidga
sin politiska magt, blef hans språk gentimot den påfliga stolen allt
mera befallande och hotfullt; den ena provinsen efter den andra
fråntogs påfven och slutligen kungjordes i Rom, den 10 Juni 1809, ett
kejserligt dekret, i kraft hvaraf hela kyrkostaten införlifvades med
franska väldet, och påfvens veridsliga magt förklarades upphäfd för
alltid. Rom skulle blifva en fri stad; påfven fick sig ålagdt att välja
mellan Avignon och Paris, såsom framtida uppéhållsort, hvarjemte
han, i egenskap af den förnämste biskopen, egde att uppbära ett
årligt underhåll af två millioner francs ur franska statskassan. —
Dessa åtgärder besvarade- Pius VII genom en bulla, deri formlig
bannlysning afkunnades öfver fransmännens kejsare. Detta hade
imel-lertid endast till följd att påfven, då han vägrade hörsamma Napoleons
fordran, att han genast skulle återkalla bannlysningen, blef med
mili-täriskt våld förd från Rom till Savona och sedermera till
Fon-tainebleau, der han qvarhölls såsom fransk statsfånge. Ett af
Napoleon under tiden föranstaltadt »concile national», genom hvilket han
hoppades kunna tvinga Pius till eftergifter, strandade mot de franska
biskoparnes obenägenhet att, så länge det spända förhållandet mellan
påfven och kejsaren ännu fortfore, foga sig efter den sistnämndes
önskningar *).
öfverallt i den katolska kristenheten hade de rättroende med
känslor af häpnad och förtrytelse mottagit underrättelsen om huru den
främmande inkräktaren lagt våldsam hand på »Kristi vikarie» och sökt
omstörta kyrkans af ålder helighållna ordning. Ett sådant
handlingssätt måste, menade man, förr eller senare nedkalla himmelens
straffdomar öfver den gudlöse. När då budet kom om det fullständiga
misslyckandet af 1812 års fälttåg och om »den stora arméens» hemska
undergång på Rysslands stepper, när, en bister vinternatt, den fordom
segervane härföraren sjelf, en ensam flykting, anlände till sin
hufvud-stad, då hördes der på många håll en hviskning, att nu vore
vedergällningens timma inne för helgerånaren. Napoleons lyckostjema sågs
i sjelfva verket från denna stund hölja sig i moln. Genom de snart
derpå följande tyska befrielsekrigen förintades sista spillrorna af hans
magt; sedan fiendernas förenade härar redan inryckt i Frankrike, gaf
Napoleon befallning om påfvens frigifvande och återförande till Rom.
Den 24 Maj 1814, just i de dagar då Napoleon, efter sin nödtvungna
thronafsägelse d. 11 April s. å., måste anträda färden till den sorgliga
fångenskapen på ön Elba, höll påfven sitt intåg i Rom, välkomnad af
jublande skaror.
•) Jfr den for kännedomen om denna period af Frankrikes nyare kyrkohistoria vigtiga
Artikelserien i Revne de denz Mondes VEgliee romaine et le premier empire, af
d’Hausson-ville, hvars 23:dje och sista afdelning finnes införd i 15-Angasti-häftet af nämnde tidskrift.
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
