Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Den religiösa revolutionen i nittonde århundradet. 2. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig i anspelningar och ordstäf sådane som det bekanta: Si cum Jesuitis,
non cum Jesu itis.
Men med hvilken skicklighet har ej jesuitersamfundet, i trots af
den misstänksamhet, för hvilken det från folkets sida varit utsatt,
förstått att än afväpna, än insöfva sina fiender och att kringgå de faror,
som kunnat på allvar hota dess bestånd! Hvilka menlösa,
honungs-söta syften har det ej föreburit, skylande ormnaturen under en antagen
min af dufvooskuld! »För trons utbredande», »till de heliga
mysteriernas försvar», »den heliga grafvens», »den heliga rosenkransens sällskap»,
»Jesu heliga hjerlas samfund» — dessa äro några af de benämningar,
med hvilka romanismens »kristligt sinnade» väktare paradera i
kyrkohistorien. Under dylika förklädnader hade orden i tysthet fortlefvat
i flera länder, äfven sedan den af Clemens XIV förklarats vara
upp-häfd. Nu, sedan påfvedömet ånyo tagit sig an deras sak, bortkasta
jesuiterna dristigt masken och äro innan kort på väg att återtaga sin
förra inflytelserika ställning vid de katolska hofven. I Neapel, Piemont
och de små italienska hertigdömena imottagas »de fromma fäderna»
med öppna armar af de återinsatta regenterna; icke mindre hjertligt
välkomnas de i Spanien, der Ferdinand VII genom ett
regerings-manifest låter tillkännagifva, att alla beskyllningarne mot »Jesu
sällskap» blifvit uppdiktade af »fiender till Kristi religion». I Österrike
blef deras ställning allt fördelaktigare, då de här verksamt understödde
Metternichs antinationala system i Italien; i. Baiera och preussiska
Rhenprovinserna, i synnerhet i Köln, hade orden snart uppslagit fasta
bopålar; likaså utbredde den sig hastigt i Schweiz och Belgien och
närmade sig alltmera sin längtans mål, det mägtiga Frankrike.
I detta land hade under tiden en stor förändring inträffat i
menighetens religiösa åskådningssätt. Man lefde ej längre i Voltaires
eller revolutionsårens tidehvarf, och med de nybildade politiska
förhållandena hade äfven inträdt ett behof af en liffuilare, personligare
tro, än den, som förkunnades af »det Högsta Väsendets» bloddrypande
prester. Revolutionens män hade visserligen ej velat göra sig till
re-ligionslöshetens eller ateismens apostlar; men de voro, såsom anhängare
af sitt århundrades filosofi, afgjorda fiender till läran om en särskild
religiös uppenbarelse och öfverhufvud till den kyrkliga kristendomen.
Rousseaus allmänna uppfattning af de religiösa frågorna blef den
bestämmande för skräckväldets ledande personligheter; i synnerhet var
Robespierre en hängifven beundrare af »den store Jean Jacques,
frihetens härold, mensklighetens odödlige lärare.» Då omstörtningens
stigande vågor hade höjt Robespierre till magtens tinnar, ville han
förverkliga sin mästares idéer; början skedde genom det högtidliga
tillkännagifvandet, att franska republiken erkänner det Högsta Väsendets
tillvaro och själens odödlighet. Mot gudsfömekelsen vänder sig Ro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
