Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Den religiösa revolutionen i nittonde århundradet. 2. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppfostran kräfver läng tid för att grundligt fullborda sitt verk; hon
bör derföre få till bundsförvandt en ofta återkommande, kraftig väckelse
till det goda. En sådan väckelse kan, enligt Robespierre, ernås genom
anordnandet af nationalfester efter storartad måttstock, till hvilken
plan han ofta återkommer. »Fören menniskoma tillsamman», säger han
i ett af sina tal, »och J skolen derigenom förbättra dem. Gifven åt
deras sammanvaro ett stort sedligt eller politiskt motiv och kärleken
till det goda skall, under festens njutning, vinna insteg i många
hjertan!»
Men hela denna jakobiner-religion, med dess torftiga satser om
»dygden» och »1’Étre supréme», var alltför obestämd, alltför vacklande
mellan det religiösa behofvets och den borgerliga nyttans synpunkt,
för att ur densamma skulle kunnat hemtas någon varaktig
tillfredsställelse. Religionen som verldshistorisk magt såväl som den enskildes
religiositet kan ej finnas till utan tro, lika litet som t. ex. en filosofi
kan finnas utan vetande. Men den religiösa tron är en hela menniskan
— hennes känsla, föreställning och vilja — omfattande personlig
be-’ stämning; dess föremål måste derföre vara en person, till hvilken den
troende kan träda i ett förhållande af andlig lifsgemenskap. Inom hvarje
högre utbildad religionsform skönjes ett tillnärmande mot en sådan
trons personliga medelpunkt, af hvars rikare lifsinnehåll den religiöst
sökande vill, till fyllande af sin egen brist, delaktiggöras. Der detta
personliga trosförhållande saknas, kan visserligen finnas en vaken
sedlighetskänsla, men det egentligt religiösa har ej kommit till sin rätta
utveckling, och det sålunda i menniskans inre lemnade tomrummet
fylles icke genom en än så stark kärlek till friheten, dygden o. 8. v. —
icke ens genom denna »amour sacré de la patrie», hvilken i
Marseillai-sens toner frambryter nära nog med styrkan af en verkligt religiös
hänförelse. — Häri finna vi också anledningen till
revolutionsreligionens snara försvinnande från skådeplatsen. Då, år 1797, en medlem
af det fem-mannaråd, som vid denna tid stod i spetsen för republikens
styrelse, i franska institutet uppläste en redogörelse för
»theophilan-thropien» och de kultusformer, i hvilka denna nya religion borde
klädas, genmälde Tålleyrand: »Jag har blott en enda liten invändning
att göra med anledning af Eder framställning: då Jesus Kristus ville
grundlägga sin nya religion, lät han korsfasta sig och uppstod
derefter från de döda. J borden söka gå till väga på samma sätt som
han.» Händelsernas utveckling rättfärdigade snart detta ironiska råd.
Fyra år derefter hade både »theophilanthropien» och dess apostlar råkat
i glömska, och allas längtan vände sig ännu en gång mot den gamla,
evigt unga kristendomen.
Sträfvandet efter en religiös pånyttfödelse var vid århundradets
början allmän i Europa. I Tyskland bemödade sig romantikerna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
