Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Den religiösa revolutionen i nittonde århundradet. 2. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var dock ej uteslutande de estetiska behofven, Chateaubriand
genom sitt arbete sökte tillgodose. Ehuru ingenting mindre än ett
spekulativt hufvud, kunde han ej motstå frestelsen att, till kyrkolärans
försvar, beträda de teologiska tvistefrågornas slippriga område. Här
blir han dock en så god »sofist» som någon af de utaf honom klandrade
solisterna. Hans funderingar angående tre-talets hemlighetsfulla
egenskaper, de thibetanska munkarnes Om, Ha, Hum, de tre gracerna, de
tre helvetesdomarne o. s. v. gjorde sannolikt ej treenighetsdoginen
antagligare för allmänheten, men röjde derimot ganska tydligt
författarens åstundan, att äfven ifråga om den egentliga »bekännelsens» stycken
gå den kyrkliga restaurationens ärenden. Han lyckades härutinnan
såtillvida, som hans arbete onekligen bidrog till utbredandet af en
viss mystiskt-religiös känslostämning, hvilken gjorde sinnena
mottagligare för de snart derpå följande kraftigt ingripande försöken att ånyo
bereda insteg åt det kyrkliga system, revolutionen hotat sönderspränga.
Kortast kan detta system betecknas som den obegränsade
aukto-ritetstrons. Under den närmast föregående tidens lidelsefulla strider
var alternativet allt eller intet, antingen obetingad undergifvenhet eller
tygellös frihet. Hvart den senare ledde, hade man med förskräckelse
varsnat under revolutionstidehvarfvet; så mycket ifrigare blef nu, när
omslaget inträffade, sökandet efter en fast, oantastbar auktoritet till
stöd under den allmänna oförmågan att stå på egna fotter. Påfvens
auktoritet var ej blott den äldsta och redan derföre tacknämlig för
omstörtningens fiender; den uppträdde äfven med starkaste sjelfkänsla
och i bestämdt utpräglade former. Inom de konservativa kretsarne
gällde snart som en trosartikel den satsen, att säkraste borgen för
den politiska’tryggheten vore en inflytelserik och strängt disciplinerad
kyrka. Att den romerska kyrkan vore nödvändig för revolutionens
betvingande, att hennes lära vore ett uttryck af det gudomliga
förnuftet och påfven ett slags försyn på jorden — dessa paradoxer
förfäktades med mycken »esprit» och glänsande stilistisk talang af den
mest betydande bland de skriftställare, som förde de
kontra-revolutio-nära idéernas talan, »reaktionens logiker», grefve Joseph de Maistbe
(f. 1754 — d. 1821).
Genom härkomst och uppfostran tycktes denne man redan från
böljan bestämd att blifva det han blef: en ledare för det
europeiska restaurationspartiet. Hans familj tillhörde en af Frankrikes
gamla adliga ätter; född i Chambéry i Savoyen, tillbragte grefven sin
ungdom i en af dessa instängda alpdalar, der traditionerna från
medeltiden forblifvit så godt som oberörda af de nya meningarnes ström;
af sin stränge fader lärde han sig vörda det bestående, auktoriteten;
hans fromma moder ingaf honom en glödande hängifvenhet för kyrjcans
angelägenheter. . Vid revolutionens inbrott förlorade de Maistre på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
