Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Henrik Wergelands framträdande inom norska litteraturen. Af L. Dietrichson - 2. Den Wergeland-Welhavenska striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hafva gifvit någon anledning till dessa angrepp, ehuru de kunde vara
motiverade genom hans versifierade anfall på Wergelands 1830 utgifoa
dikter och genom den ställning till hvarandra, de båda skalderna
redan for längesedan hade intagit, kände sig sårad, och trodde sig
dessutom i flera af epigrammerna mot andra se »hederliga män och
tadelfria qvinnor gifna till pris åt den yttersta fräckhet och hån.»
Welhaven inskränkte sig till att besvara Wergelands »Tolv
Stumper» med »en tolft» epigrammer, »Supplementer till Siful Sifaddas
Stumper», hvilka åter framkallade nya, der striden tillika gick in på
moralitetens område. Längre kunde man icke gerna gå. Welhavens
»Tylvter» cirkulerade i manuskript och blefvo, ehuru utan författarens
vetskap, genom skalden Schwachs indiskretion, tryckta i Throndhjem,
under titeln: »Tre Dusin Complimenter til Henrik Wergeland»,
hvari-genom de vunno en obehaglig offentlighet, och gjordes till föremål för
en förpostfäktning i »Nordenfjells Journal.» Wergeland trodde
uppenbarligen, att det var Welhaven sjelf, som låtit trycka dem, isynnerhet
som det i Morgenbladet tryckta angreppet på Wergelands dikter redan
förut af en af Welhavens umgängesvänner hade blifrit sändt till
Danmark och der affcryckt, hvilket Wergeland tillskref Welhaven sjelf.
Poemet i Morgenbladet hade Wergeland redan dagen derefter
besvarat i samma blad med en kort, men mycket häftig tillrättavisning,
som slutar med, att om den högre domstol, inför hvilken hans poem
blifvit instämdt, fäller samma forkastelsedom deröfver som »Anonymen»,
ville han erkänna sig vara vansinnig, frånträda en skådeplats, hvarest
han då skulle spela den jämmerligaste roll, och söka förmå sig att
strida för det monstrum, hvilket han dittills med hela sin kraft sökt
bekämpa.
Dessutom gjorde han ett obetänksamt och ursinnigt utfall mot
Welhaven i tvänne samlingar »Sifuliner», hvilkas titlar äro ganska
betecknande: »Sifuliner til Student J. Welhaven med øvrige opbragte
Gom-pagni af poetiske och estetiske Bagateller» (Throndhjem) och »En
lumsk Avindsmand trukken frem og skildret efter Naturen», i en annan
samling »Sifuliner til en Student Jan Welhaven» (Christiania).
Denna strid mellan de båda anförame föranledde snart en
splittring inom studentcorpsen, som visserligen blott indirekt framgick ur
sjelfva striden, men som dock var ett barn af dess anda.
Vi hafva nämnt, att inom studentcorpsen hade till den
Werge-landska sidan slutit sig ett parti, som väl egentligen endast kunde
räknas dit, emedan det hade en sida gemensam med Wergelands
anhängare, då det derimot hade alldeles ingenting gemensamt med
Welhavens parti: det var den kohort af råhet, som trifdes inom
student-lifvet, och som gjorde det mycken skada, genom att i allmänna
meningen befasta en dålig tanke om studenternas lefnadssätt. De spefullt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
