Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - Henrik Wergelands framträdande inom norska litteraturen. Af L. Dietrichson - 2. Den Wergeland-Welhavenska striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H. Wergelands Poesi og Karakten». Den anonyme författaren tet .
skaldens fader, N. Wergeland. — Henrik Wergeland var, dä Welhaveas j
skrift utkom, icke i Christiania och lät, dä han kom tillbaka, öfvertak
sig, att i hettan icke svara sjel£ utan öfterlemna sitt försvar ät sm
far. Fadrens skrift lider af alldeles samma fel som Welhavens; den
saknar kritisk värdighet; den är en apologi, som i lika sä starka
uttryck, som det ofvannämnda arbetet, nedsätter motparten, ehuru det
vid upphöjandet af Wergelands poesi, får en varmare och mera
positiv färg.
Försvararen medgifter väl i allmänhet Wergelands oklarhet, men
synes anse den såsom en nödvändig följd af hans poesis höghet, som
nu en gång icke var skapad att förstås af mängden; i alla händelser I
försvarar han denna oklarhet och detta förakt för formens skönhet 1
och afrundning öfterallt, der han närmare skärskådar skaldens
arbeten, och efter denna detaljundersökning behandlar han den personliga
striden mellan Welhaven och Wergeland, hvilken han hänför till rent
privata motiver.
Det var i sjelfva verket en dålig artighet Wergelands försvarare
sade sin skyddsling, dä han tillgodoräknade honom oklarheten pä grund
af diktens höghet; ty Wergeland visade i senare arbeten, att dessa af
Welhaven påpekade fel voro en ungdomssynd, som lemnade rum för
en sann formens renhet och skönhet, allt efter som hans inre luttrades
i liftets kamp, allt efter som, i följd deraf, en större innerlighet och
djup udoste den svindlande flygten i hans skaldskap och en mildare,
mera välgörande värma den glöd, som brann i hans ådror. Striden
skalle imellertid snart bryta ut på nytt
Man hade länge vetat, att Welhaven arbetade pä ett skaldeverk,
som för den läsande verlden skulle uppenbara skaldens uppfattning af
det lif, som rörde sig inom norska nationen, och åtskilliga mindre
uppsatser i »Vidar» hade redan till icke ringa grad gifvit publiken en
förkänsla af den förkastelsedom, detta samfundslif hade att vänta, nar
verket en gäng utkom.
Det kom — en liten samling af 75 sonetter under titeln »Norges
Dæmring» (1834). Sjelfva titeln angaf verkets hufvudåskådning. I det
norska språket har man nämligen en benämning för morgonens
half-Ijus, en annan för aftonens. När det om aftonen blir allt mörkare,
kallas det »Skumring» (skymning), när det om morgonen blir allt
ljusare kallas det »Dæmring» (gryning). Skalden betraktar alltså
tids-tillståndet som en gryning, hvilken loftar dag och skaldestyckets
innehåll kan, belyst af dess titel, samlas i följande tre rader af en annan
samtidig skald:
»Dit Lys gjenfødtes efter lange Nætter,
Men tro ej^ Norge, at dets Middags-glands
Alt sine Straaler om din Isse fletter.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
