Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Vår tids moskoviter. Af E. von Qvanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af något stort, mägtigt, nytt, som skall komma, men hvars gestalt
eller princip ingen ännu fattat eller ens sökt att allvarligt fatta, sveper,
i kapp med tobaksmolnen, sin rök kring de ifrigt diskuterandes sinnen
och anleten. Hela den naiva, barnsliga förtroligheten, sällskapligheten
och meddelsamheten, det djupa behofvet att beundra och entusiasmeras,
hvilka egenskaper karakterisera det ryska nationallynnet, återfinnas
här, men ock deras afvigsidor: hållningslösheten, bristen på
sjelfkänsla, ytligheten, oredan. Som en svärm bin klunga sig alla kring
en med blindt förtroende utsedd vise, en viss hr Gubarev, en
inbilsk tomskalle, som af egen magtfullkomlighet upphäft sig till de
andras orakel, som samlar materialier till ett arbete, hvilket aldrig
blir af, som ämnar en dag tvinga aristokratien och regeringen att
»aflägga räkenskap,» men som sjelf utarrenderar sina egendomar åt sin
broder, en grym bondplågare. Gubarev har Rysslands och Europas
öde i sin ficka; ty genom hans hjernas arbete skall Rysslands framtid,
stor och lysande, uppenbaras. Kring honom gruppera sig
anspråkslösare grundläggare, ehuru icke mindre entusiastiska beundrare af denna
framtid: unga officerare, som docera i kriastil, dumma, hederliga och
beskedliga fredsdomare, oduglingar och industririddare, gamla fruar,
proppfulla af tallösa sqvallerhistorier, såsom balongen är fyld med
luft, o. s. v. Icke ens den sedvanliga spionen saknas här. Låtom oss
höra Turgenjev sjelf skildra slutet af ett aftonsamqväm i denna krets:
Samqvämet varade till öfver midnatt och utmärkte sig genom
mångfalden af de ämnen, som kommo under behandling.
Suchantschikov (den gamla frun) talade om Garibaldi, om en viss Karl
Ivanovitsch, som straffade sitt folk med slag af piskan, om det qvinliga
arbetet, om Napoleon, om köpman Pleskatschev, som med flit lät tolf
af sina arbeterskor träla sig till döds och derför erhöll en medalj
med inskrift »för nyttig tjenst», om proletariatet, om grusinska
fursten Tschaktschevlisev, som sköt ihjel sin hustru med kanonkula,
och — om Rysslands framtid. Pistschalkin (fredsdomaren) talade om
Rysslands framtid, om bränvinsförpaktningen, om belydelsen af
nationaliteterna och slutligen om sitt förakt för allt lågt. Äfven
Voroschilovs (den docerende officeren) vältalighetsström började nu att
flöda öfver, och han talade i ett andedrag, utan att en enda gång
göra uppehåll, öfver Draper, Virchow, Schelgunov, Helmholz, Stahr,
Reymond, Johannes Müller, fysiologen, och Johannes Müller, historikern,
hvilka han uppenbart förvexlade med hvarandra, Taine, Renan,
Slitschapov, Thomas Nash, Peel, Green. »Hvad är det för fåglar?»
frågade förvånad Bambajev (entusiasten par préférence) med en
hviskning. Shakspeares föregångare, hvilka förhålla sig till honom som
Alpernas förgreningar till Montblanc, anmärkte Voroschilov i
förbigående och uttalade sig till sist om — Rysslands framtid. Äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
