Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Vår tids moskoviter. Af E. von Qvanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tatjanas närvaro på en egendom i granskapet; han skrifver ett bref till
henne, blir inbjuden på besök, kastar sig efter sin ankomst
ögonblickligt till hennes fötter, kysser, underdånig som en slaf, fållen af
hennes klädning och blir strax upptagen i nåder.
Man torde af denna korta redogörelse för sjelfva upplösningen inse
att den konflikt, ur hvilken Litvinov och Tatanja, enligt Turgenjevs
afsigt, skola anses slutligen hafva utgått med seger, icke är i sanning
genomförd. Faran för karakterssvaghet är icke aflägsnad och besegrad,
den blott lurar bakom ett moln; det finnes i sjelfva verket ingen
säkerhet för, att icke den veke Litvinov, ifall slumpen ännu en gång
förde honom i Irinas väg, skulle ånyo duka under för henne,
likasom det är föga troligt att den godsinnade men passiva Tatjana skulle
ega någon sedlig kraft att kämpa för Litvinovs och sitt eget väl och
ve. Lika oafgjordt lemnas Irinas inre tillstånd. Hon tyckes blifvit
gripen af sorg öfver förlusten af Litvinov, men fortsätter dock sitt
forna lif. Äfven Potugin försvinner i en dimma; både han och
Litvinov hafva, just såsom öfriga ryssar, djupt behof af en herre, en
herrskarinna. Närmare skärskådade, upplösa sig således äfven dessa
fyra hufvudfigurer i obestämdhet, i sväfvande töckenformer. Det hela
erhåller till slut, en egendomlig ofullgången, skissartad karakter och
blir derigenom äfven i konstnärligt hänseende en exponent af vår tids
moskoviter. Äfven i Turgenjevs egen barm drömmer ännu det ryska
sedliga idealet och bidar framtiden. Genom hans nationella
skildringar af Ryssland, genom den sjelfåskådning och sjelfkritik, till hvilka
den ryska folkanden fortskridit genom honom, har imellertid,
åtminstone på ett håll, väg blifvit banad för den »normala utveckling»,
efter hvilken de ryska fosterlandsvännerna dunkelt trängta, och
dermed äfven porten öppnad för den inre vexelverkan mellan Ryssland
och det öfriga Europa, genom hvilken en varaktig och välsignelserik
försoning mellan vår verldsdels occident och orient allena kan
åvägabringas. Att denna försoning ännu ligger och drömmer långt bort i
framtidens skyar, att den ej heller kan uppnås utan bittra lidanden
och offer å ömse sidor, dertill bär väl ock det vestra Europa i viss
mån skulden, genom sina politiska felsteg och synder under de tider
som förflutit
E. von Qvanten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
