Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Om instrumentalmusiken. Några betraktelser med anledning af G. G. Gervinus’ bok om Händel. Af W. Bolin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»musikaliska dikter», »sånger utan ord» m. m. d. — idel skapelser,
som fordra ett »sjungande» instrument och en helt och hållet
vokalmusikenlig uppfattning och utförande hos föredragaren. Men äfven tonverk af
mindre »elegant» och lättfattlig halt, byggda på stränga
kontrapunktiska lagar, såsom andanter, adagior, larghettor m. m. d. röja en
benägenhet att småstjäla på sångens bördiga och vidsträckta falt l) för
att så mycket säkrare fangsla åhörarens musikaliska andakt Otaliga
af Haydns orkestersatser prisas för sin »sångbarhet»; man framhåller
med beröm det sångartade uti Mozarts behandling af
instrumentalmelodierna, och i fordna tider använde man benämningen »sonater» om de
musikstycken, som från sång blefvo transporterade för att utföras af
instrumenter. Ja, äfven fugan har uppstått ur den harmoniska
upprepningen af en sångmelodi, medan rondo’n (eller den sedermera allmänt
s. k. finalen) uppkommit genom anlitande af rundsången. Sjelfve
den för instrumentalmusiken så betydande Beethoven har uti sin 9:e
symfoni och sin s. k. konsertfantasi »tagit menniskorösten till hjelp,
för att derigenom ådagalägga gränserna för instrumentalmusikens
magt».1 2)
Uti denna anslutning till »den egentliga tonkonsten» har
instrumentalmusiken, enligt Gervinus’ förmenande, ännu en hållpunkt den hon
uppenbarligen går miste om, ifall hon försmår detta sitt naturenliga
beroende. Den afväg, som närmast beträdes, är det s. k. tonmåleriet,
då man genom det hörbara vill framställa sådant som egentligen och
omedelbarast uppfattas af ögat Utom det att salongmusikens
matadorer, genom sina »morgongryningar» och »solnedgångar» m. m. d.,
skörda en stor del af sina lättförtjenta lagrar, hafva äfven de
gedignaste mästare icke kunnat motstå frestelsen att måla med toner.
Detta musikaliska oväsende kulminerar uti den företrädesvis af Hector
Beelioz kultiverade programmusiken, der biografier och tragedier
utfördes af orkestern allena. Instrumentalmusiken har dock redan i
förra seklet varit böjd för en dylik osed. Man har i toner, genom
blotta spelet, trott sig kunna skildra Telemachs äfventyr, bibliska
1) Den fordomsfrie läsaren torde väl dela min förvåning öfver den obillighet,
Gervinns i sin ifver att framhålla instrnmentalmnsikens nnderlägsenhet, låter komma sig
till last mot densamma. Han finner (p. 180) hennes »sjelfständighet» bland annat vara
påtagligen undertryckt dem ti, att hon »vid betecknandet af sina skapelser icke förmått
öfverskrida den rena formalismen, i det att hos henne både det hela eller dess delar benämnas
efter tidsmått och foredragssätt». Men efter hvilken mera musikalisk princip betecknas
vokalmusikens alster ?
2) Jfr. Händei. nnd Shakespeare p. 169, dessutom pp. 147 ff. — Vid detta tillfälle
vill jag rekommendera den ryktbare David Strauss’ snillrika bref om Beethovens 9:de
symfoni, intaget i fonta samlingen af hans läsvärda »Kleine Schriften» (1862). Den
berömde forskaren är af annan åsigt än Gervinns rörande sångens anlitande uti sagda
tonstycke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
