Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Politiska betraktelser från Sveriges medeltid. Ett hittills okändt motstycke till Konungs- och höfdingastyrelsen. Af C. Eichhorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
wälias ther tärffues ey giffua göm oOh acht vppå iekamszens
feg-rindh och lengd, (o. s.
Redan af denna början kunna åtskilliga slutsatser dragas.
Afhandlingen, hvars ämne tydligen har någon likhet med
Konunga-styrelsen, härleder sig, enligt hvad språket visar, från vår medel^
tids sista skede, slutet af 1400- eller början af 1500-talet, och den
föreliggande handskriften är således endast en afskrift med en
något förnyad rättskrifning. Fortsätta vi vår granskning, finna
vi att arbetet är afdeladt i korta kapitel eller paragrafer, hvilka
dock sakna öfverskrifter. Författaren framställer först
nödvändigheten af att höge herrars barn väl uppfödas: en god uppfostran
år det bästa arf en fader kan efterlemna. Till lärofader böra
herrame välja lärde och mogne män, och de skola ej spara
penningar, när det gäller denna sak. Ofta ser man dock, att de
förnäme mer tänka på hvem som skall sköta deras hästar, hundar
och falkar, än hvem som skall bli deras barns lärare. En annan
vigtig omständighet vid den första uppfostran är en frisk amma
samt skicklige och gode lekkamrater. Läraren bör alltid betänka
vigten af sitt kall och i främsta rummet ge akt på barnets okynne
for att förtaga och utrota det; han skall ock till en början lära
det att skicka sig höfviskt och väl. Man plägar hårdt straffa dem
som förgifta brunnar eller slå falskt mynt; men hur mycket
straff-värdare är icke han som lär konungabarn lasteliga gemingar och
onda seder? Vid all undervisning böra liknelser och exempel
användas. Läraremhör hos sina höge lärjungar inplanta rikedomars
ringa värde otfpkräslighetens föraktlighet, namns och titlars
få-fanglighet, när ae éj »fullbordas med några dygdelige gerningar®.
Ingen bör rädas för döden, helst en konung, om han lefvat dygdigt:
ty dygden har lof äfven efter döden. Yppighet har intet att
betyda mot visdom och »snillhet». Tre vägar kunna bära till äran:
dygd, bokliga konster och vapen; valet må stå hvar och en fritt.
Sedan kommer författaren till de särskilda läror som lämpa
sig för en konung, och dem han med mycken utförlighet och
noggrannhet framställer. Det skulle föra oss för låugt, om vi ville i
enskildheter följa honom, då hans afhandling här uteslutande
består af sådana, öfverallt anbefaller han måttlighet,
mennisko-vänlighet och rättvisa, men äfven kraft och klokhet; och han gör
det i ett språk och på ett sätt, som med skäl kan kallas ypperligt
för sin tid. Framför allt inskärper han att utvärtes glans och
prydlighet ej äro de rätta kännetecknen på en landets fader: om
prydnad gjorde konungen, då äro ock de konungar hvilka utpyntas
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
