Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om svenska litteraturen och dess historia. Af Rud. Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sonnager tyckas med nöje mottagits af dem, som ej rätt känna
våi* vitterhets historia. Oss synes »causeuren» nog mycket göra
sig gällande på sakens bekostnad. Hans åsigter kunna vi ej
alltid dela.
Vår berömde historieskrifvare And. Fryxell har i bihang till
sin svenska språklära (sidd. 119—148, uppl. 11) gifvit ett utkast
till Svenska språkets och litteraturens historia. Ehuru kort, är
den dock till innehållet mera rikhaltig, än man kunde förmoda.
Det egna källstudiet ger sig tillkänna i omdömets sjelfständighet
och i uttryckets klarhet och bestämdhet. Författarens förmåga att
skickligt ordna innehållet märker man äfven här. Den politiske
historieskrifvaren skulle säkerligen, om tiden medgifvit det, kuiinat
i litteraturhistorien lemna skolan i viss mån en sådan lärobok, vi
förut antydt. Mau torde då lärt sig inse, att en verkligen god
lärobok icke är en frukt af en jemförelsevis lätt gjord
sammanplockning af bitar ui* föregångares arbeten, utan måste grunda sig
på egen, sjelfständig och flerårig forskning och eftertanke. Den
är derföre ej heller det första man frambringar, utan snarare det
sista. Hvad vi hittills erhållit, har för det mesta burit spåren af
den mer eller mindre skickligt gjorda »kompilationen».
G. H. Mellins Lärobok i svenska litteraturens historia,
(Stockholm 1860) lortjenar på iptet sätt det namn, den gifvit sig. På
sin höjd kunde den kalla sig »Försök till läsebok» m. m., ehuru
äfven detta har sina betänkligheter för de mångfaldiga brister,
den förråder så i form, som innehåll, så i hvad den gifver, som i
hvad den uraktlåter att gifva. Den tyckes vara ett hastverk,
slarf-vigt, ytligt och redan i sin utgångspunkt oriktigt. Författaren
säger sig nämligen utgå från personligheterna, i stället för
litteraturen sjelf som hufvudsak, och likväl tecknas personerna så på
ytan, att mau näppeligen får något sannt begrepp om dem, än
mindre om den samtida litteraturen. Den lätta, smekande
språkformen, ehuru ej alltid korrekt, torde dock gjort Mellins »Lärobok»
rätt underhållande för mången, som ej kunnat bedöma halten af
dess innehåll. Bristen på reflexionens styrka och djup synes oss
likväl göra författaren mindre lämplig för ett arbete af det slag,
som hans så kallade »Lärobok». På dep historiska novellens
område är deremot Mellin en helt annan man. Här är påtagligen
hans fält. Flera af hans Svenska historiska noveller, nu utgifna
i en ny vårdad upplaga i 6 band, skola göra hans namn kärt för
efterkommande, liksom de gjort det kärt för hans samtida.
J. J. Brodén har i sin ånyo upplagda bok om Diktarterna
och om stil meddelat en nästan blott och bart schematisk upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
