Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om svenska litteraturen och dess historia. Af Rud. Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfver Malmströms dikt, — reser han sig plötsligt upp med
verlds-beherrskarens mod, för att ej säga öfvermod, i Askelöfs »Minerva»
och slungar hela sitt olympiska forakt midt i ansigtet på sina
samtida unga medförsökare på vitterhetens mångfärgade
blomsterfält. Askelöf mottog måhända med nöje ungmodets första kritiska
försök, ty det påminde honom ej så litet om vissa bragder i
»Polyfem», men »Giganterna», som skulle slås ihjel, grepo hvarken
efter Ossa eller Pelion eller eldbränder och klippstycken; de
lyssnade till åskdundret, lugnade sig och logo. »Sen upp», hette det
bland annat, »J korfmånglare! till Homer’s Iliad och Odyssé» m. m.
Anfallet, otympligt till form som innehåll, påminde ej så litet om
de af Malmström då och, som det synes, alltid så innerligt
föraktade fosforisternas första framfart. Erinrar man sig dertill
»vexel-beprisningen» inom den krets, som sedermera bildades kring
Malmström, blir likheten i vissa hänseenden ännu mera uppenbar.
Mellertid erhöll nämda anfall i samma tidning en tillrättavisning,
visserligen allvarlig, men också mild och foglig, och den »unge»,
som efter öfverenskommelse gaf den, var synbarligen Malmström
betydligt öfverlägsen i språkets behandling i obunden stil, ty den
förrådde en smidighet och böjlighet jemte ett sinnets jemnmått,
som ej voro, ej heller någonsin blefvo egenskaper, utmärkande för
Malmström. Tvärtom är det just deras frånvaro, som karakteriserar
honom som kritiker och vitter häfdatecknare.
Förutnämda anfall och svaret derpå ledde till en bekantskap,
som öfvergick till den varmaste vänskap. Med hela elden af en i
vissa fall stark och manlig själ, som kände hvad som tröt, och
hade ett djupt behof af att fylla sin brist, slöt sig Malmström till
den angenäme, harmoniskt bildade och sällskaplige ungdomsvännen.
Denne syntes för honom omistlig. Men då förhållanden vid
universitetet motverkade vännens qvarstannande såsom akademisk
lärare, utgjöt Malmström sitt hjertas känslor i en afskedssång, så bitter
och så sjudande af harm, att man förgäfves bland hans »Samlade
skrifter» söker något, som dermed kan förliknas. Mot vänners
råd offentliggjord väckte den harmfulla dikten uppståndelse vid
universitetet Man finner der bland annat utfall, sådana som dessa:
»Om en Tersites du till ovän haft, hvi har du icke pröfvat lansens
skaft, om ej dess udd emot den lömska narren» m. m. Likaledes
ser man de stora, djerfva planer, som föresväfvade Malmström, ty
»Hion» skall stormas, och han hoppas, att sjelfva vågorna skola
dela hans »vresighet», då de fora vännnen bort öfver hafvet. Dikten
är i sitt slag mästerlig och yppar oförtäckt och med en stor poetisk
kraft vissa drag i skaldens personlighet. Sedermera se vi honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
