Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Första häftet
- Emanuel Svedenborg, hans personlighet och verksamhet, bedömda ur den Nya kyrkans synpunkt. Af R. L. Tafel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afseende tidigare biografers uppgifter derigenom komme att förlora
sin giltighet. Det skall blifVa vårt syftemål att i det följande gå
dessa önskningar till mötes, såvidt det är oss möjligt inom det
inskränkta utrymme, som för detta ändamål är oss medgifvet.
1.
Mångahanda äro de talrika afbildningar af Svedenborg, hvilka
inbillningen skapat hos personer såväl i hemlandet som i
främmande länder. Man kan i sanning med visshet påstå att ingen
menniska någonsin funnits till, som blifvit på så skilda sätt
bedömd af sina medmenniskor — de olärde såväl som de mest
upplyste; och i viss mån kan detta äfven sägas om hans efterföljare.
Icke desto mindre spårar man en stor olikhet i åsigterna om
denne man under hans lifstid och efter hans död; och i fråga om
honom visar sig det gamla ordspråket: »de mortuis nil nisi bene»
fullkomligt falskt. Ty så länge han dvaldes bland menniskorna,
ansågs han visserligen såsom en sällsam personlighet, men
derjemte såsom utmärkt genom ett rent och ädelt sinnelag samt i
besittning af ett förstånd och en skarpsinnighet vida öfver vanliga
menniskors. I hans personliga närvaro tystnade allt förtal, och
till och med de öfvernaturliga krafter han innehade föreföllo
mindre egendomliga. Men efter hans död tycktes sjelfva afgrundens
slussar öppnas mot honom, och illviljan och afunden utöste sitt
gift öfver hans hufvud. Den långa tid han tjenat staten, hans
mönstergillt dygdiga vandel, hans stora, vidtomfattande lärdom
— allt detta förglömdes, och man brännmärkte honom inför
hopen som en andeskådare och en galning; ja, i början af nittonde
århundradet betraktades han såsom en sannskyldig »antikrist» och
hans arbeten förbjödos till utgifning i Sverige. Till och med under
de sistförflutna tio åren har hans enskilda karakter blifvit angripen
i Stockholms tidningar och man har försökt att med beskyllningar
för sedeslöshet och vansinne svärta en man, hvilken under hela
sin lifstid var fullkomligt oförvitlig, och hvilken hans värsta fiender
bland presterskapet icke vågade i dylikt syfte anfalla. Sådant
var det öde som drabbade denne mans minne icke allenast i hans
fädernesland utan äfven utomlands. Angreppen mot hans karakter
som privatman jemte ifrågasättandet af hans själs helsa ansågos
såsom de verksammaste och ofelbaraste medlen att bevisa
falskheten af hans läror; än mer, man betjenade sig deraf såsom medel
till att hämnas på åtskilliga af hans anhängare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Nov 5 21:24:52 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/framtiden/3/0067.html
