Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Emanuel Svedenborg, hans personlighet och verksamhet, bedömda ur den Nya kyrkans synpunkt. Af R. L. Tafel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nes han dock sjelf hafva varit så föga underkunnig om detta
sakförhållande, att han ansåg sina filosofiska arbeten afslutade i och
med utgifvandet af ofvannämda verk samt hade för afsigt att egna
sina återstående dagar åt ett arbete rörande stenar, mineralier
jemte de olikartade processerna för metallernas afskiljande från
dessa.
För att menniskan skall kunna upplysas om någon sanning
är det nödvändigt att hon tror på tillvaron af denna sanning samt
att hon lifvas af begäret att härutinnan blifva upplyst. Ty om
man icke tror på en menniskas tillvaro och icke önskar blifva
bekant med henne kan man omöjligt komma till någon insigt rörande
denna menniska. Första vilkoret för att genom den heliga skrift
erhålla upplysning af Herren om Gud, om den andliga verlden och
om menniskosjälen är fördenskull att hafva en bestämd
öfverty-gelse icke allenast om Guds tillvaro, om ett lif efter detta och om
menniskans själ, utan äfven om den heliga skrifts gudomliga
ursprung. I öfverensstämmelse härmed finna vi hos Svedenborg
under hela hans beredelsetid den mest orubbliga och barnsliga tro
på Gud och den heliga skrift; och denna tro skakades aldrig
hos honom hvarken af hans filosofiska spekulationer rörande det
oändliga eller af hans med matematikens och mekanikens tillhjelp
verkstälda forskningar rörande verldens skapelse och slutligen icke
heller af hans undersökningar angående menniskosjälens natur,
hvilka sträckte sig genom nästan hela hans beredelsetid.
Nödvändigheten för en filosof att tro på Gud ådagalägges af
Svedenborg i följande kraftiga ordalag i hans »Principia» (p. 34 eng.
uppl.), som utgafs år 1733: »Sann filosofi och gudsförakt äro
stridande mot hvarandra. Vördnad för det oändliga väsendet kan
aldrig skiljas från filosofien; ty den som aktar sig sjelf vis, under
det att hans visdom icke lär honom att erkänna tillvaron af ett
gudomligt och oändligt väsen, det vill säga den som tror sig kunna
besitta någon visdom utan kunskap om och vördnad för Gud, han
eger icke ens en skymt af visdom.» I lika starka ordalag, talar
han om nödvändigheten af en gudomlig uppenbarelse, i sin
»Pro-dromus ad Infinitum» (p. 57 eng. uppl.). »På det att oändligheten
bortom vår ändliga verld måtte i någon mån kunna förnimmas af
den genom tron i gemenskap med det oändliga försatta själen, har
det behagat Gud att genom uppenbarelsen uppdaga mycket,
hvari-genom själen på ett lekamligt sätt kan förnimma Honom.» Med
all sin vördnad för den hel. skrift, såsom varande Guds ord, ansåg
han likväl menniskoförnuftet vara af öfvervägande vigt, ty i samma
arbete (p. 85) säger han vidare: »Alldenstund sanningen genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
