Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Sveriges inflytande på mineralogiens utveckling. Af A. E. Nordenskiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
reagens, som man numera svårligen kan undvara vid jemmalmers
och olika jernsorters analys och som derföre blifvit nödvändigt
for den moderna, på vetenskapliga undersökningar grundade
jernindustrien.
Vid slutet af förra århundradet beskrefvo åtskilliga mineraloger
några vid sachsiska och norska grufvor förekommande kristaller
af ett ofta sällsynt vackert men länge gagnlöst mineral, som
sedermera blifvit infördt i de mineralogiska handböckerna under
namnet »apatit». Vi veta nu, att obetydliga qvantiteter af detta
ämne äro tillräckliga att förstöra den rikaste jernmalm, emedan
det ur en apatithaltig malm framställda jemet blir kallbräckt,
men vi veta äfven, att man i samma ämne, som sedermera
flere-städes träffats i mägtiga lager, har det kraftigaste medel att
återställa bördigheten hos en genom täta skördar utmattad jord.
Hundratals fartyg befraktas nu årligen att från Spanien och
Vestindien till Europa transportera detta för åkerbruket numera
oumbärliga ämne och tvisten om äganderätten till en förut obebodd,
apatitförande holme i Vestindien åstadkom för några år sedan
nära nog en brytning imellan England och Amerika.
År 1791 faste den berömde franske geologen Dolomieu
mineralogernas uppmärksamhet derpå att en del marmorarter, hvilka
sedermera blifvit benämnda »dolomit», förhålla sig på ett från den
vanliga marmom afvikande sätt vid behandling med syra. En
med anledning häraf utförd kemisk undersökning visade att denna
olikhet beror derpå att dolomiten innehåller betydligt af en från
kalken skild jordart, talkjord, ur hvilken man år 1852 lyckades
framställa en metall, utmärkt för det bländande solskenslika ljus den
utvecklar vid förbränning. Det länge med kalksten förvexlade
mineralet, som sedermera erhållit en stor betydelse inom den
teoretiska geologien, är ytterst allmänt äfven hos oss, och om man,
hvilket helt säkert kommer att förr eller senare ske, lyckas
öfver-vinna några ännu återstående tekniska svårigheter, hvarigenom
denna i dolomiten med 16—20 procent förekommande metallens
framställning än betydligt fördyras, så erhålla vi här ett nytt,
genom sitt starka hvita sken utmärkt lysmaterial, som helt Säkert
kommer att få en vidsträckt användning i det dagliga lifvet.
Man behöfver dock ej gå så långt tillbaka för att finna likartade
exempel. År 1856 undersöktes på Roses laboratorium i Berlin ett
nytt mineral, som befanns utgöra en förening af klor-magnesium och
klor-kalium med vatten och erhöll namnet »carnallit». Det förekom
vid saltgrufvoma i Strassfurt nära Magdeburg och utgjorde till en
början grufdirektörernas förtviflan, emedan det i vatten lösliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
