Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Ur vidskepelsens historia. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fald af goda gudar, ordningens, dygdens, den fredliga odlingens
beskyddare. Indra, det strålande firmamentets herrskare, förjagar
nattens och stormvindens dämoner, Horns dräper Typhon, sin fader
Osiris’ mördare, giganter, titaner och deras anhang kufvas af Zeus,
olympiern. Den i hela tillvaron fortgående kampen mellan godt
och ondt återfördes i en af dessa förkristna religioner på ett
ursprungligt motsatsförhållande inom andeverlden, en dualism, som
ställer mot hvarandra i oförsonlig fejd en ljusets och en mörkrets
furste. Uti denna religion — den urgamla persiska — ligger det
egentliga fröet till senare tiders djefvulstro.
Mellan Indus-dalen och Eufrats och Tigris’ flodområde, i de
nejder der nu parser beludscher, afghaner och andra folkstammar
ega sina hemvist, är Irans högland beläget Här uppträdde i den
gråa urtiden Zarathustra (grek. Zoroaster) som reformator af den
bestående religionen. Under striderna med det närbelägna Turans
vilda röfvarehorder hade hos iranierna utbildat sig föreställningen
om ett ljusrike och dess motsats, om goda och onda andar.
Anknytande sin lära till den förhandenvarande tron, gaf Zarathustra
åt hvardera anderiket ett personligt öfverhufvud: Ahuramasda
(Ormuzd), »den mycket vetande» (enligt Roth: »den evige vise»)
och Angramajnu (Ahriman), »den illasinnade, på ondt rufvande.» —
»Af renaste ljus är Ahuramasdas kropp, men Angramajnu är svart
som natten.» öfverallt der den förre skapar ett godt, utsår den
senare det onda. Stormame, vintren, den förtärande hettan,
farsoterna och döden äro verk af Ahriman och devema, hans onda
englar; ja, än mer: under skepnaden af en orm lyckades frestaren
förleda det första menniskoparet, Meschia och Meschiane, hvilka
af ljusfursten skapats goda, till ett syndafall, och sålunda är han
upphofsman äfven till det sedligt onda, till den själamördande
lögnen, lasterna, den dådlösa lättjan. Menniskan, om hon är
trogen sitt bättre jag, sin skyddsandes (Fervers) ledning, sluter sig
som stridsman till ljusets härskaror och motarbetar sålunda genom
verksamhet i det godas tjenst orenhetens och önskans valde på
jorden. Striden mellan de båda andefurstarne och deras hjelpare
slutar med seger för det godas herrskare. Ahriman kastas i den
stora veridsbranden, ur hvilken en ny, renad skapelse skall framgå.
Han tillintetgöres dock ej, alldenstund han är ett odödligt väsende,
utan uppstår, omvänd, ur den skärande elden, erkänner Ormuzds
öfverhöghet och blir medlem af de saligas rike.
Med dessa persiska religionsföreställningar om tvenne
hvarandra bekämpande urväsenden gjorde judame bekantskap under
den babylonska fångenskapen. Följderna häraf blefvo betydelse-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
