Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Ur vidskepelsens historia. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
manfattas till en segerrik kamp mot »denna verldens furste». Detta
är en uppfattning, som man aldrig får förgäta, då man läser
evangelierna. Satan och Messias utgöra, hvar och en å sin sida, en
personifikation af det onda och det goda, som ständigt och
allestädes föra en kamp på lif och död.
En fråga, som mycket sysselsatt de af våra dagars teologer,
hvilka icke tro på djefvulen, är huruvida Jesus sjelf delat sina
samtidas åsigter om Satan. Vi fästa härvid uppmärksamheten derpå,
att hans religiösa principer icke i sig sjelfva voro gynnsamma för
en dylik uppfattning. Jesus framställer ingenstädes tron på
djefvulen såsom ett af vilkoren för inträdandet i Guds rike. Hjertats
renhet, törsten efter rättfärdighet, kärleken till Gud och nästan,
allt detta är fordringar som äro helt och hållet oberoende af
frågan om Satans tillvaro eller icke-tillvaro. Deraf kommer också
att Jesus, så ofta han talar abstrakt och i allmänhet, utan
afse-ende på tid och rum, ständigt utesluter Satan från den lära han
meddelar. Så t. ex. förklarar han att våra onda tankar komma
från vårt hjerta; enligt läran om Satan skulle han derimot
hänfört dem till honom. Stundom ser man att han begagnar sig af
folktron såsom en form, en bild, hvilken han icke sjelf tilldelar
positiv verklighet; han begagnar den stundom till ämne i sina
liknelser; han ger benämningen Satan åt en af sina lärjungar, som
uppmanar honom att undandraga sig de qval som vänta honom,
och hvilken genom sjelfva sin tillgifvenhet blir för honom en
tillfällig frestare. Man kan göra samma iakttagelse, då man studerar
Pauli teologi i de bref han verkligen författat. Paulus tror
tydligen på djefvulen, och likväl tillskrifver han det sedliga onda
menniskans jordiska natur och icke en den onde andens yttre
och personliga inverkan. Kort sagdt, Jesu och Pauli lära
bekämpar ingenstädes tron på djefvulen, men kan hjelpa sig honom
förutan och går ut på att hjelpa sig honom förutan.
Tron på djefvulen och väntan på Messias hade utvecklats
samtidigt. Anmärkom imellertid, att om nya testamentet ofta talar
om Satan, hans englar, de andar »som äro i luften» och om
djefvulen, som söker den han uppsluka månde, är det derimot
särdeles magert på utförligare beskrifningar angående’dem. En viss
spiritualistisk varsamhet ligger ännu utbredd öfver denna idékrets:
djeflame äro osynliga; man ger dem icke påtaglig kropp, och en
mängd vidskepelser, som senare härflyta ur den föreställningen,
att man kan se och taga på dem, äro ännu okända.
Kristendomens första århundraden, långt ifrån att utveckla
den sida af evangelium, genom hvilken den nya läran tenderade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
