Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Framtidsutsigter från den stora orienten. Af J. Alfthan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
moskovitiska tsarrikets sätt att gå tillväga vid sina eröfringar i
Centralasien, kunna vi dock icke underlåta att här anföra den
namnkunnige tyske resanden Wagners omdöme i denna fråga. Han
anser nämligen de ursprungliga asiatiska befolkningarne, till och
med tatarerna, ha vida större anlag för mottagandet af odling, än
ryssarne. Denna åsigt delas för öfrigt af de flesta vetenskapsmän
som rest i dessa för den bildade verlden föga bekanta länder.
Orsaken till denna vår hittills ej synnerligen omfattande
kännedom om det inre Asien, är att söka deri, att vestra Europas
rörliga nationer i alla tider ha föredragit de lättare
kommunikationerna på hafvet, framför förbindelsen med det europeens
reselust ej särdeles anslående Centralasien. Ryssarne, mindre fallne
för sjölifvet och ännu icke fullkomligt glömske af sin ursprungliga
asiatiska nomadnatur, ha städse kastat lystna blickar på de gamla
kulturländerna vid Oxus och Jaxartes. Att Konstantinopel en
gång skall bli ryskt, är en gammal sats i tsarrikets politiska
trosbekännelse. Petersburger-kabinettet har dock längesedan insett
att de krafter, öfver hvilka det kan förfoga i Europa, icke äro
tillräckliga för att vinna framgång i en strid om detta pris. Den
herrsklystne Nikolai förhoppningar i nämnda riktning funno en
blodig graf bland Sebastopols ruiner. Englands uppträdande var
derföre också, lindrigast sagdt, efterlåtet, då det vid fredsslutet i
Paris d. 31 Mars 1856 icke vinnlade sig om att bättre skydda
Kaukasiens oberoende. I följd af denna försumlighet befinner sig
nu Ryssland i en sådan ställning till schahen i Persien, att
Englands inflytande i detta land i högst betydlig mån försvagats. Från
de ryska befästningarne vid Kaspiska hafvets — numera
fullkomligt ett ryskt innanhaf — södra kuster äro icke många dagsresor
till Irans hufvudstad Teheran. Ryssland har vetat förlama
Persiens motstånd och framtränger nu energiskt från nordvest öfver
Samarkand och Bokhara imot de engelska besittningarne i Indien.
»Petersburger-kabinettet», yttrar en uppmärksam iakttagare af
förhållandena, »ämnar i Asien utföra det slag, som skall lemna
Konstantinopel i dess våld.» De sedan Pariserfreden förflutna 14 åren
utmärka sig genom en synnerlig overksamhet från engelsk sida i
alla frågor som röra Centralasien. Ryssland derimot har under
alla dessa år arbetat ihärdigt och tyst likt en mullvad och lyckats,
ehuru icke utan strid och blodsutgjutelse, utsträcka sitt väldes
förposter ända intill gränsen af de engelska besittningarne. De
båda staternas magtställning i dessa trakter af jorden ha också
under denna jemförelsevis korta tidrymd undergått betydliga
förändringar. Synnerligen stora »annekteringar» från rysk sida ha egt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
