Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet, Juli - Reformatorer och deras motståndare. Ett blad ur den fria forskningens historia. Af A. F. Åkerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
År 1686 utgaf Newton sina Principia. I detta odödliga arbete
utvecklas teorien för den allmänna gravitationen, ur den principen,
att alla kroppar sträfva att närma sig hvarandra med en kraft,
som står i direkt förhållande till deras massa och i omvändt
förhållande till qvadraterna på deras afstånd. Ända till Newtons tid*
hade man endast mycket obestämda föreställningar om att jordens
attraktionskraft sträcker sig till något ansenligare afstånd. Newton
leddes till sin upptäckt genom den iakttagelsen, att man på hvilken
höjd som helst icke kan märka någon minskning i tyngdkraften,
att denna kraft således måste sträcka sig långt utom jorden och
att det måhända är den som gör att månen afviker från den
rät-liniga rörelsen och beskrifver en bana kring jorden. Då man
utgår från lagen om de omvända qvadraterna, är det lätt att
beräkna om månen afviker från den rätliniga rörelsen i förhållande
till hvad som blifvit iakttaget med kroppar, hvilka falla nära
jordytan. I de första beräkningarne fick han denna afvikelse till 13
fot i minuten. Om gravitationshypotesen var riktig, skulle den vara
15 fot. Han lade ämnet å sido för några år. År 1682, då Picards
gradmätning i Frankrike gifvit honom en noggrannare bestämning
på jordens storlek och derigenom på månens afstånd, förnyade
han sina beräkningar. Det berättas, att han gick hem, tog fram
sina gamla papper och återtog sina kalkyler. Då han kommit
nära slutet, kände han sig så upprörd, att han måste bedja en
vän afsluta dem. Beräkningen slog nu in. Det var således
af-gjordt, att det är genom jordens tyngdkraft som månen qvarhåUes
i sin bana och rör sig kring jorden.
Dessa beräkningar grundade sig ännu på hypotesen, att månen
rörer sig i en cirkelrund bana med likformig hastighet. Men i
Principia bevisades, att en kropp, som rör sig under inflytandet
af en attraherande kraft, måste beskrifva en konisk sektion med
ena focus i kraftcentrum och under de förhållanden som angifvas
genom Keplers lagar. Det var nu bevisadt, att solsystemet
be-herrskas af en orubblig naturnödvändighet, i följd af hvilken
la-*garne för detsamma icke kunna vara andra än de äro.
Genom fortsatta iakttagelser af den äldre och yngre Herschel,
Savary och Hind på de s. k. dubbelstjemoma har blifvit funnet
att de icke endast optiskt höra tillsamman, utan utgöra verkliga
systemer af tvenne solar, hvilka röra sig omkring hvarandra i
elliptiska banor, hvadan gravitationslagen äfven för dem håller
streck.
Om med dessa dubbelsolar — det finnes t. o. m. tredubbla och
fyrdubbla — äro förbundna mörka planetariska klot, skilja sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
