Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet, Juli - Reformatorer och deras motståndare. Ett blad ur den fria forskningens historia. Af A. F. Åkerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
terande sferoider af andra ordningen afsattes åter andra ringar.
Dessa i sin ordning brusto och blefvo sferoider, månar, hvilkas
rörelser motsvara deras centralkropps.
Vi kunna gå ännu ett steg längre och visa, huru genom
värmeutstrålningen från en orörlig dunstmassa en rotationsrörelse i
bestämd riktning kunde uppstå, och att man på dessa grunder, så
snart man antagit att en sådan dunstmateria funnits och att
naturens lagar och krafter alltid varit desamma, kan göra en slutsats
angående sättet för solsystemets uppkomst och förklara alla de
märkvärdiga fakta, vi förut antydt. Och icke blott detta: många
smärre egendomligheter, som vi ännu icke omnämnt, förklara sig
på detta sätt af sig sjelfva.
Af »dunsthypotesen» blifver nämligen en följd, att de stora
planeterna skola hvälfva kring sin axel hastigt och de små
långsammare, att de på längre afstånd från centralkroppen vandrande
planeter och månar skola vara större än de som äro närmare
densamma. Af Satumi månar är den yttersta störst, af Jupiters den
näst yttersta. Af sjelfva planeterna är Jupiter störst och den
yttersta så när som på tre. Detta kan icke vara tillfällighet utan
måste bero af en lag. Antalet af hvarje planets månar med det
tvifvelaktiga undantaget af Venus kan förutses, om månames både
tillvaro och antal bestämmas genom centrifugalkraften i deras
moderklot. Hypotesen förklarar äfven planeternas och deras månars
omloppstider; den gifver skäl för uppkomsten och tillvaron af Satumi
lingar, hvilka i sjelfva verket äro ovederläggliga vittnesbörd för dess
sanning. Deras läge och rörelser svara mot hypotesens fordringar.
Den förklarar solens fysiska tillstånd, ja äfven månans och
stjer-nomas, så vidt deras geologi gifver vid handen. Den gifver till
och med skäl för kometernas tillvaro såsom delar af vårt
solsystem, för många kometers excentriska banor, för det faktum att
många finnas med en retrograd såväl som med en direkt rörelse,
för den omständigheten att de förekomma i större mängd omkring
solsystemets areal än i dess plan och för deras i allmänhet
planeterna motsatta förhållanden.
Om dessa och många andra skenbart af hvarandra oberoende
fakta följa med nödvändighet så snart man antager en graviterande
dunstmassa, blifver det af vigt att veta, huruvida man genom verklig
iakttagelse kan bevisa tillvaron af sådana materiella former i någon
del af universum. Det var den verkliga teleskopiska observationen
af sådana föremål som ledde Herschel till dunsthypotesen. Han
drog den slutsatsen att det finnes tvenne slags nebulosor, sådana
som bestå af verkliga stjemor, alltför afiägsna för att kunna skönjas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
