Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet, Juli - Reformatorer och deras motståndare. Ett blad ur den fria forskningens historia. Af A. F. Åkerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nor. Enformigheten, fastän den är en herrlighetens enformighet,
tröttar slutligen, och vi upphöra att speja, ty vårt öga kan endast
skåda en utsigt utan gräns och vårt medvetande förkunnar oss
vår egen outsägliga ringhet.
Men hvad har det blifvit af kyrkans gamla lära, att
verlds-alltet finnes till endast och allenast för menniskans skull —
den lära, för hvars skull den strid uppstod, som vi skildrat? Hon
har försvunnit. Förgäfves blef Bruno bränd och Galilei insatt i
fängelse. Slutet på striden blef det fullständiga förkastandet af
auktoritetstron och antagandet af den vetenskapliga sanningen.
Denna sanning, förut en tillhörighet blott för odlingens
utvalde banerförare, har nu blifvit massornas egendom. Fruktlöst
söka Loyolas efterföljare å konciliet i Rom och prelaterna i de
protestantiska domkapitlen förorda en kosmologi, som ännu i våra
dagar vädjar till Moses och Josua såsom astronomiska auktoriteter.
Den motsatta tidsströmningen har redan blifvit dem öfvermägtig;
historiens straffdom öfver de med blindhet slagne, hvilkas andliga
stamfader fordom brände »kättarne» å bålet, är att de nu sjelfve
förbrännas i det »åtlöjets eldregn» (Tegnér), för hvilket hvarken
biskopskorset eller teologie-doktorshatten utgör något säkert skydd.
Den verkliga protestantismen i våra dagar är att söka inom
ett helt annat läger än det kyrkligt-ortodoxa. Den har intet att
skaffa med en Knak och hans anhang, ty den är, sitt urkristna
skaplynne likmätigt, en framåtskridandets religion inom alla
områden. »Protestantismens mål inom kyrkan och staten är den fria,
harmoniska utvecklingen af alla den enskildes krafter, åsyftande
individernas sjelfverksamhet, församlingames sjelfstyrelse, folkens
nationala sjelfständighet och deras inbördes sammanslutning i ett
fritt förbund till gemensamt arbete i det godas tjenst, för Guds
rikes tillkomst på jorden» *).
A. F. Åkerberg.
’) Jmfr. uppsatsen Vår odlings framtid af Framtidens utgifvare i 2:dra häftet af
tidskriftens 1:sta årg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
