Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet, Juli - Månadsöfversigt. Af C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likkista.» Han kunde hafva tillagt: hvarje folkskola är — eller
skall snart blifva — ett bålverk för andens frihet och den tro,
som väl kan sämjas vid sidan af vetandet. Just deruti har vår
tid sin förnämsta styrka, att upplysningen, och med den det skärpta
granskningsbegäret, på otaliga vägar söker framtränga till en och
hvar; det glada utropet af en bland den reformatoriska
»humanismens» ädlaste förkämpar på Luthers tid kan i våra dagar
upprepas äfven af mannen ur de djupa lederna: »o mitt århundrade,
dina studier gå framåt, vetenskaper och konster blomstra upp; det
är en lust och fröjd att lefva!» (Ulrich von Hutten).
Hos oss i Sverige ha den senaste tidens djupare andliga
lifsrörelser företrädesvis anknutit sig till de tvenne lystringsorden:
fosterländskhet och kristendom. Vi säga: i Sverige, eftersom vi
för tillfället endast tala om hvad som spirar och knoppas inom våra
egna landamären, men i grund och botten äro förhållandena
enahanda uti hela den skandinaviska norden. Man vill bättre än
hittills lära känna sig sjelf, sin folkegendomlighet med derur
följande historiska uppgifter; deraf det allmänna återvändandet, i
dikten som i forskningen, från de mer eller mindre planlösa
ströftågen å främmande mark tillbaka till ursprungen, det väsentliga
och första. Men för nationen som för den enskilde är
sjelfkännedomen möjlig endast i den mån vi klart fatta oss som länkar i
ett andligt helt af högre art, som lefvande organer i den oss
öfverordnade personlighet, som är menskligheten. Sann nationlighet och
sann mensklighet betinga hvarandra ömsesidigt; den sistnämnda
åter har sin måttstock i den ideala, gudabestämda menskligheten
och sökandet efter denna leder oss öfver till religionen.
Fosterlandskärleken och den religiösa hänförelsen äro i andens djup
sammanbundna med starka trådar; derföre väcka de ofta lifvets bästa
krafter till samtidig verksamhet och framkalla hos beslägtade
nationer en stämning lik den som fått sitt uttryck i den grundtvigska
högskolesången:
»Hvad Solskin er for det sorte Muld
Er sand Oplysning for Muldets Frænde,
Langt mere værdt end det røde Guld
Det er sig selv och sin Gud at kjende.
Trods Mørkrets Harme,
I Dagens Arme
Er Lyset klart!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
