Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet, Augusti - Frågan om den eviga freden. Af W. Bolin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
internationella och öfverhufvud politiska relationer. Kant har
onekligen träffat det rätta, dä han förklarat den i historien sig
utbredande kulturgemensamheten vara en borgen for evig fred.
Men denna småningom och med tiden allt ifrigare och med klarare
medvetande omfattade uppgift löses icke genom det medel, som af
filosoferne blifvit uttänkt, utan är ett gifvet resultat af sjelfva
civi-lisationsprocessen. Har man fattat, att denna är en natumödvändig
yttring af menniskans eget väsende, sä vet man, att intet deruti
kan omedelbart framkallas genom en direkt i vår magt liggande
verksamhet; — hårklippning och barbering, kostymering efter
europeiskt mönster och »assembléer» jemte titlar i samma stil förvandla
icke barbarer till en bildad nation, likasom ej heller hvarken
knuten och bajonetten eller kansliregim och nationalitetsagitationer
formå af olika samfundselementer med säregen historisk karakter
forma statsenheter. Jemlikt detta äro ock inga med full beräkning
anlitade medel i verlden — och för den eviga freden kan, enligt
hvad nyss visades, blott ett enda och det ett ohållbart, uppställas
— i stånd att påskynda åtkomsten af evig fred, så länge de detta
vigtiga önskningsmål betingande omständigheterna icke förefinnas.
Det af våra tänkare omhuldade förslaget till evig fred
förut-rätter, för att blifva utförbart, qjelfva det tillstånd uti mensklig
bildning i allmänhet, som omöjliggör anlitandet af våld i och för
sedliga och rättsliga ändamål. Med andra ord: för att kunna
besluta att i sina ömsesidiga förhållanden icke vädja till krig, måste
nationerna hafva kommit till det utvecklingsskede, der våldet för
dem förlorat betydelsen af att vara ett berättigadt medel för vissa
ändamål. Innan denna tidpunkt är uppnådd, äro de för freden
afsedda anordningame — sådana de, enligt hvad ofvan framhållits,
verkligen blifvit försökta — endast palliativer, hvilkas vansklighet
nog blottas, så snart de för dem behöfliga vilkoren antaga ett för
fredlighet ogynsamt skaplynne. Hafva åter de menskliga
förhållandena gestaltat sig sålunda, att freden obetingadt framgår ur
det allmänna tänke- och lefnadsrättet, så äro inga enkom derför
afsedda institutioner behöfliga.
Riktigheten häraf inses utan svårighet, såvida man tagit reda
på det förhållande, hvaruti kriget befinner sig* till vårt slägtes
historiska tillvaro. Ju lägre denna senare står, en desto vigtigare
betydelse har kriget Den i historien skeende utvecklingen
sammanfaller med en utvidgning af de samfundsområden, hvilka ur
sitt eget sköte utesluta våldets bruk. Nomadhorden förenar sina
medlemmar genom inbördes, af en viss erkänd rättsordning
upprätthållna forpligtelser, hvilkas bindande helgd är betydelselös utom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
