Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, September - Herr von Bismarck och borussianismen. 1. Af A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett genomgående drag hos Tysklands politiske författare, hvilka
häruti troget följa Fredrik ILs efterdöme. Han kallade dem för
ett »i hvarje hänseende föraktligt folk», »polnische Canaille», och
på lediga stunder gjorde han franska nidverser öfver de polska
patrioter, som i konfederationen i Bar förbundit sig till sitt
fosterlands räddning. Samma ton återfinna vi ännu hos Tysklands
historiker och publicister. En Robert von Mohl t. ex. låtsar
visserligen ogilla den mot Polen föröfvade orätten, men när nu ingen
af delningsmakterna vill återställa sin del af rofvet, så föreslår
han »dasselbe aUmälig abzukaufen und es mit eigenen
Stamm-genossen zu bevölkem: dunn hört das Unrecht auf.» K. G. Helbig
finner i Polens undergång ingenting annat än »det inre förderfvets
naturliga följd», och han anmärker, att den ruttnande statens
tillvaro var en börda och kunde blifva en fara för alla dess grannar.
Naturligtvis omtalar han ej den pånyttfödelse, hvari det polska
samhället var inbegripet under de sista årtiondena af adertonde
århundradet, och han glömmer, att granname, dess bundsförvandt
Preussen och det hundra år förut af polackame räddade Österrike
i förening med Ryssland, med vapenmakt öfverändakastade den nya
samhällsordning, som väckt de vesteuropeiska statsmännens
beundran, samt mellan sig skiftade det land och folk, som reste sig
ur sitt förfall. När sista polska resningen utbröt, skyndade ett
kungligt preussiskt landtråd att i en »historisk» smädeskrift lugna
dem bland sina landsmän, som tilläfventyrs kunde låta förleda sig
till någon sympati för polackarne, med den försäkran, att desse
»visat sig fullkomligt odugliga till all täfian i folkens sträfvande
efter civilisationens andliga förmåner och materiela underlag», och
att de derför, »som billigt var, för alltid blifvit utstötta ur de
täflandes krets»1). Bismarck handskas med polackames historia,
som vore den endast en lång kedja af oerhörda förbrytelser mot
deras hyggliga grannar i öster och vester2), och den preussiska
eröfringspolitikens mest öppenhjertige apostel, hr Edwart Kattner
tyckes hafva gjort till sin lefnadsuppgift att förfölja den polska
nationaliteten: hans 1868 utgifna Preussens Beruf im Osten, till
hvilken vi i det följande återkomma, föregicks af en hel serie
pamfletter mot Polen och polackame. Om en Gottfried Kinkel
höjer sin röst till martyrnationens bästa * *), så är detta ett sällsamt
undantag i den tyska litteraturen, som väl förnämligast förklaras
1) O. Agricola: Polen» UrUergang und Wiederherttellung. Gotha 1863.
*) Graf Biømarck’s Rede gehalten am 18 Mån 1867 in der Sitxung de»
Nord-deutschen Reichttage» vom Standpunkt» der Ge»chichte beleuehtet. Berlin 1867.
*) Polen» Auferilehung die Stärke Deultchland». Wien 1868.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
