Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, September - Sägnen om Sigurd Fåfnesbane och sägnens uttydare. Af C. G. Estlander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dåren, som de tvenne jungfrurna helt säkert varit fattade som
systrar och efter all sannolikhet äro förmenskligade ombildningar
af Lyngheidr och Lofnheidr, döttrar af Hreidmar och systrar till
Fåfne, hvilka ännu framskymta i en af Eddasångerna, men sedan
försvunnit i den mån myten neddragits i den historiska verkligheten.
Genom denna omtolkning framkommer som den ursprungliga
myten följande. En skön gudinna hvilar i förtrollad sömn i en
borg, som är ■ omgifven af flammor. Hon kan återuppväckas endast
af den som dödat hennes broder Fåfne, tillvällat sig guldet, på
hvilket denne jotun hvilar i ormgestalt, och derefter på gudahästen
genomridit det flammande stängslet Åt denne är hon af ödet
bestämd till maka. Sigurd, den kraftfulle guden, utför bragden, men
måste, då han genom mordet på Fåfne ådragit sig blodskuld,
af-tjena den under någon tid hos jotun-slägten, innan han erhåller
den befriade till maka Men deras lycka är af kort varaktighet
ty han eftertrås af den dystra systern, med hvilken han under sin
tjenstetid nödgats förmäla sig, dock utan att beröra henne, och
blir omsider af henne afdagatagen.
Skulle denna uttydning synas väl godtycklig, erhåller den,
enligt Mullers tanke, nog sin inre grund och sanning, blott man
går vidare och framhemtar dess andemening. I denna mytens
uppgift att borgen är omgifven af flammor sitter nyckeln till dess
hemlighet Blott man rätt förstår att vrida om, blir den
flammande borgen åter hvad den var i sin upprinnelse, förr än
omsättningen begynte, nämligen en framställning af forngermanernes
underjord. Det kan icke invändas att forngermanerne aldrig
före-stälde sig underjorden omsluten af lågor; medelst
analogibevisningen ådagalägger forskaren att, då så många andra folk, de kristne
inbegripna, tänkt sig underjorden i förening med eld och lågor,
måste förnuftigtvis äfven forngermanerne delat denna föreställning.
Är det alltså i underjorden den slumrande jungfrun befinner sig,
så kan intet tvifvel råda derom, att hon ju är den hulda
naturgudinna, som af den segerrike, milde guden löses ur förtrollningen,
efter det han nedgjort mörkrets och vinterns öfver jordens
fruktbarhet, dess gyllene skördar och öfriga rikedom rufvande vidunder.
Men liksom vintern ofta tyckes återtaga sitt välde, så måste den
segrande guden ännu någon tid tjena jotun-slägten, och liksom den
fruktrika sommarn är af kort varaktighet i norden, så varar ock
gudaparet8 förmälningstid icke länge; illfundigt mördas han af den
afundsamma systern, hans skatter undandragas menniskorna och
sjelf nedgår han i underjorden. Besinnar man nu att årstidernas
vexlingar äro blott olika skiftningar hos en och samma, natur,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
