Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, September - Sägnen om Sigurd Fåfnesbane och sägnens uttydare. Af C. G. Estlander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att ådagalägga att de underrättelser vi eljest ega om dervarande
folkförhållanden vid fjerde århundradets midt öfverensstämma med, eller
åtminstone icke motsäga de nordiska sångerna» uppgifter.
Enligt dessa herskade volsungaätten i Frankland och enligt
den tyska versionen är detta land att söka vid nedra Rhein, dit
frankerne också verkligen närmade sig vid ifrågavarande tidpunkt.
Namnen Sigge, Sigmund, Signe, Sigurd angifva att ätten hörde till
den stam inom frankernes folkförbund, som i historien bär namn
af sigambrer och som bör anses för en blandning af sigeme, en
skandinavisk stam, och ambreme ett cimbriskt (celtiskt?) folk.
Blandningen skall hafva försiggått i nuvarande Holstein, derifrån
stammen sedan utvandrat söderut och ingått i frankernes förbund.
Denna folkrörelse, som för resten kan bestyrkas blott af
etymologiska och etnografiska sannolikhetsskäl, är tydligen, menar
Beau-vois, föremålet för volsungasagans berättelse om ättens öden.
För att uppsöka sin slägt, måste denne, den siste och ypperste
af volsungaätten, begifva sig söderut från Jutland, der han
uppfostrats hos konung Hialprek. Hunnen till Elbemynningen, träffar
Sigurd hos Heimi (i Heimisborg, Hamaborg, Hamburg) valkyrian
Brynhild, en syster till konung Atle i Hunaland, hvars lydfurste
Heimi är. Om Atle och Hunaland iakttar historien visserligen
samma tystnad som rörande Sigurd och sigeme. Imellertid aro
icke blott de nordiska hågkomsterna ense om att i dessa trakter
funnits ett sådant folknamn, äfven Thidrikssagan, som eljest tänker
på den historiske Attila, anger dock som hans hemland Frisland,*
derifrån hans välde utbredts öfver Hunaland. Adam från Bremen
och Beda nämna verkligen i förbigående huneme, efter hvad det
tyckes, bland Elbetraktens germaniska stammar, och än i dag
talar man i Hannover om Hiinenbetten och Hiinenringe. För
sin del anslår historien, framstäld af de romerske författarae,
under fjerde århundradet kustlandet vester om Elbe åt caucerne, och
då härledningen Cauchi, Hugs, Hugons, Huns, synes Beauvois särdeles
pålitlig, ser han intet hinder för att identifiera caucer med huner.
Mera hållbar är väl dock den omständigheten, att cauceraes namn
försvinner vid århundradets midt, på samma gång som saxames
utbreder sig från Elbemynningen. Intet kan vara sannolikare än att denna
namnvexling döljer en eröfring, dervid den lycklige eröfraren, som
för allt hvad vi veta geraa kan hafva hetat Atle, upphäfde sig
till konung öfver huneme. Genom Atles framgångar utbreddes
saxarnes välde äfven söderut ända till Myrkird, den stora skogen
som numera skilde deras område från folket vid Rhein.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
