Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, Oktober - Hans Järta och Carl XII. Af Rudolf Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Järta ville ingen fullständig omskapning, endast granskning och
deraf möjligen födande förbättring af vära läroverk. Han kämpade
bland annat för bibehållandet af de »klassiska språken» som
grundläggande bildningsämnen, isynnerhet ur synpunkten af
»själsgym-nastik». Sina åsigter uttalar han i sin bok Om Sveriges läroverk.
Slutligen uppdrogs honom (1837) en befattning, som var liksom
tillkommen för hans skull, for honom ensam. Han förordnades
till riksarkivarie, för att ordna denna rika och vigtiga samling af
statshandlingar, som skulle blifva den fosterländska
häfdeforsknin-gens vigtigaste skattkammare. Ej minst betecknande för
fosterlandsvännen och menniskan är, att han använde hela sin ej
obetydliga lön till uppmuntran och stöd för sina unga biträden.
Sådana oegennyttans män äro i alla tider sällsynta, ej minst i våra
dagar. Det är derfore ej alldeles öfverflödigt att ånyo teckna
några drag af deras bild, för att derigenom påminna ett yngre
slägte, att de funnits.
Då han för sista gången måste för sjuklighet draga sig
tillbaka från* offentliga värf *), när han redan i Upsala intagit sin
sista sjukbädd, var det hans lifligaste glädje att tid efter annan
mottaga besök af sina biträden i riksarkivet, höra eller läsa
redogörelsen för deras arbeten, deras framsteg, deras upptäckter. Vi,
som vid denna tid kallades till honom, voro mer än en gång vittne
till denna hans glädje. »Jag kan just blifva afundsjuk på dem»,
yttrade han, mildt småleende, en gång, då han med bifall och
beröm namngaf dem alla * 2) och omtalade deras nit, deras med
framgång krönta bemödanden.
Imellertid är det tydligt, att han med förkärlek omfattat denna
sin sista offentliga tjenstebefattning. Han skötte den på ett sätt,
som förrådde, att i den åldriga stofthyddan ännu brann en själ,
eldig som en ynglings, men ock fast och ldar och allvarlig som
en mans. Hans starka ande uppbar den bräckliga kroppen med
denna viljans kraft, som var honom och är alla dylika män egen.
Den gjordes, så länge det var möjligt, till ett lydigt verktyg för
den odödliga själens sista kraftyttringar inom dödlighetens verld.
’) Den 28 dec. 1844 entledigades han p& egen begäran från chefskapet for
riksarkivet. I en särskild skrifvelse förklarade horom dervid konung Oskar »sitt höga
välbehag öfver det fortjenstfulla sått, hvarpå han, med försakande af egna fördelar,
under en längre tid detta chefskap förestått». Skogman.
2) Vi minnas no endast Posse, som fortsatt Järtas laghistoriska arbete; R. M.
Bovallins, som redan tidigt ådrog sig allmänna uppmärksamheten genom sin Berättelse
om riksdagen 1713—14, hvarmed han vann svenska akademiens stora pris, och slutligen
C. 6. Styffe, tillräckligt känd genom sina utgifna vigtiga urkundsamlingar och sitt
historiskt-geografiska arbete: Skandinavien under unionstiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
