Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, Oktober - Herr von Bismarck och borussianismen. 2. Af A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
många dynastier splittrade, tyska folkgrenarne. Det var nu
germanismen kom till verlden, redan från allra första början röjande
sitt numera allt för väl kända skaplynnes grunddrag, om den också
ej ännu var utbildad till det nationela vanvett, hvars svindlande
höjder den under de följande fem till sex årtiondena efterhand
bestigit, och då till en viss grad berättigad under förberedelserna till
en folkkamp och såsom en reaktion mot det främmande
herraväldets tvång och smälek* Preussen var efter frihetskrigets slut
framför hvarje annan tysk stat kalladt att höja det nationela
enhets-arbetets baner, och germanismen skulle då oförtöfvadt med alla
sina hjelpkällor ha trädt i dess tjenst; men dess hof och statsmän
försummade rätta ögonblicket och tillslöto ögonen för de stora
ut-sigter som vinkade. Rädda för den folkkraft, de i nödens stund
uppkallat, svikande heliga löften, föllo de i reaktionens armar,
Met-temich’8 statskonst blef Tysklands herre och förbundsdagen i
Frankfurt blott en polis- och säkerhetskomité, utrustad med nödiga
fullmakter mot de konstitutionela idéerna. Preussens politik under
Fredrik Vilhelm IILs regering bar allt igenom (—1840) prägeln
af hans personliga svaghet och osjelfständighet. Den förut anförde
författaren från 1806 hade yttrat, att Österrike ej kunde bli Tysklands
medelpunkt med mindre det, andra vilkor oberäknade, blefve »en
liberalare stat»; enligt hans åsigt hade Preussen äfven häri ett
företräde. Men under Fredrik Vilhelm DI är det svårt att se,
hvaruti de hohenzollernska regeringsgrundsatserna voro liberalare,
än de habsburgiska: icke ens från den sidan sedt, uppehöll
Preussen under ett fjerdedels århundrade sina anspråk såsom ett nytt
Tysklands ledare, eller erhjöd det de tyska folken någon lockelse
att samlas under dess fana.
Efterträdaren, »romantikern på tronen», Fredrik Vilhelm IV
(1840—1861) sökte åter upptaga de preussiska traditionernas gömda
tråd, dervid inspirerad och understödd af sin vän och själsfrände,
generalen Josef Radowitz, en lärjunge af restaurationens politiska skola,
ultra-katolik och svärmande för medeltiden. Laboulaye har lika
välvilligt som vältaligt tagit de båda herrame i försvar imot
Saint-René Taillandier’s sarkasmer, men den berömde författaren synes
oss ej med någon afgjord framgång ådagalägga förträffligheten af
de åtgärder, hvarmed desse medeltids-epigoner sökte pånyttföda det
tyska fäderneslandet *). Utan tvifvel äro dessa förslag mycket vackra,
som framstäldes i Radowitz’ bekanta memorandum till kabinettet i l
l) Jemför Éiudet contemporaines sur r Al lemagn e et les pays slaves. 1868, 3:e éd.
•. 311—359.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
