Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, Oktober - Herr von Bismarck och borussianismen. 2. Af A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ståndet i Malmö kom general Wrangel hem från Jylland med
konungens trupper och gjorde på den styggelsen en ände.
Att Preussen ännu en tid röjde liberala och nationela nycker,
att det låtsade taga parti för kurhessame mot deras stupide
tyrann och skickade sin armé mot den österrikiska, som framryckte
till kurfurstens hjelp, var blott ett ytterligare prof på den
preussiska politikens »romantiska» karakterslöshet och gjorde endast dess
slutliga, for hela verlden uppenbara nederlag så mycket
försmädligare. Den Lehninska profetian betecknar Georg Vilhelms minister,
Schwarzenberg, för hans undfallenhet mot Österrike, såsom en
ver-worfener Sclave; om borussianismens tidigaste apostel kunde så
döma om det lilla Brandenburgs ministrar i förre hälften af sjuttonde
århundradet, hvilken dom förtjenar då, från samma synpunkt,
preussiske premierministern Manteuffel i midten af det nittonde, han
som i Olmiitz undertecknade den djupaste förödmjukelse, Preussen
lidit sedan Jena? Af hat till folkfriheten hade hohenzollernska
huset än en gång svikit sitt deutsche Beruf och gjort sig till vasall
åt Österrike. Folkets förakt kunde nu med ojemforligt hån
föreviga den häst, som förlorade lifvet i den så kallade »bataljen vid
Bronzellen» och som, enligt en af Bismarck’s biografer, hr Ludvig
Bambergers ord, var »enda offret för konungens af Preussen
tlll-gifvenhet för folkets sak.» Så länge han regerade, var den
storpreussiska politiken förlamad. Ännu efter den »nya ærans» början
1858, då n. v. konungen öfvertog styrelsen under sin broders
sinnessjukdom, rustade sig Preussen, att under lombardiska kriget
1859 lemna Österrike ett mer eller mindre aktivt bistånd; men nu
inträder en brytning.
Sistnämda år blef Preussens sändebud vid förbundsdagen,
riddaren Otto Edvard Leopold von Bismarck-Schönhausen, förflyttad
från sin sedan 1851 innehafda post i Frankfurt, der hans politiska
åskådningssätt undergått en betydlig förändring, till
ambassadörs-platsen i Petersburg. Han som allt ifrån sitt inträde i den
förenade landtdagen 1847 visat sig såsom det feodala junkerpartiets
enfant perdu, den yttersta högerns hänsynslösaste målsman,
konun-gadömets af Guds nåde och all slags »legitimitets» oböjligaste
förfak-tare; han som den 21 April 1849, då Fredrik Vilhelm IV för de nya
preussiska kamrarna förkunnade sitt afslag å Frankfurt-parlamentets
anbud af tyska kejsarkronan, midt under den allmänna tysta
häpnaden djerfdes uttala sitt gillande af detta beslut; han som vid samma
tillfälle, till församlingens ännu djupare Entrustung, gick ända
der-hän att i de starkaste ordalag uttrycka sin fördömelse öfver den
preussiska invasionen i Danmark, såsom »ett högst orättvist, lättfär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
