Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, November - Preussisk statskonst och tysk filosofi. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för de öfverallt kringsmygande franske kunskaparne. Men redan
fore årets slut blef man djerfvare. Det hade bekräftat sig, att
kejsaren såsom flykting färdats genom Tyskland; i en öppen släda,
åtföljd af en enda ledsagare, hade han under lånadt namn farit
öfver Dresden rastlöst fram mot Paris. Ej många dagar efter
hans ditkomst visste de franska tidningarna redan att berätta om
den på hämd rufvandes nya, väldiga rustningar.
Napoleons lyckostjema var dock nu i nedgående. Fälttåget i
Ryssland blef för honom, enligt Talleyrands utsago, »le
commence-ment de la fin». Efter den flyktande kejsaren följde hans
upp-rifna här: oordnade hopar af alla vapenslag, utan fanor och befäl,
utmerglade af lidanden, de fleste med förfrusna lemmar. Dag efter
dag framsmög det hemska tåget, ljudlöst likt vålnader, utefter
vä-garne i Tyskland; kölden stod ej att fördrifva ur deras stelfrusna
kroppar, deras hunger ej att släcka, påstod folket. Framför elden
i den varma stugan trängdes de, som ville de krypa in uti den;
det torra brödet, som räcktes dem, slöko de med vild, omättlig
lystnad. Men det behöfdes blott att någon höjde det gäckande
ropet: »kosackerna komma!» så for en rörelse af instinktlik
förskräckelse genom den utmattade skaran, och med stapplande steg
sökte hon åter skynda undan.
Under intrycket af dessa tilldragelser mottog nationen det
bekanta uppropet An mein Volk, medelst hvilket konungen af
Preussen d. 3 Februari 1813 kallade ungdomen till frivillig vapentjenst,
för att afskudda det främmande oket. En lågande patriotisk
hänförelse bemäktigade sig allas sinnen. Utan att spilla många ord,
skred man oförtöfvadt till snabb och kraftig handling. Innan kort
hade en till stor del utaf frivilliga bestående krigshär trädt under
vapen, och ej nog dermed: i städerna och byarna bildades ett på
egen bekostnad utrustadt landtväm, färdigt till uppbrott, när
sådant blef af nöden. Ynglingar och män af alla samhällsklasser
ilade att ställa sig i ledet; studenter och professorer lemnade sina
hörsalar, embetsmän sina byråer, adelsmän sina fädernegods, för
att fatta geväret i sällskap med hån alla håll tillströmmande
handtverkare och bönder. De som ej sjelfva drogo i falt, lemnade
penningebidrag och andra gåfvor efter förmåga; statens tjenstemän
afstodo från en del af sin lön, välmående familjer skänkte sitt
bordsilfver, den fattige kom med sin silfversked, barnen tömde
sina sparbössor, unga hustrur afyttrade sina bruddrägter. Det
blef ett allmänt bruk, att makar skänkte till krigskassan sina
för-lofnings- och vigselringar af guld, i utbyte mot hvilka de erhöllo
lingar af jern med drottning Louises bröstbild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
