Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, November - Preussisk statskonst och tysk filosofi. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som tyckes vara rentaf främmande for hvarje aning om vårt slägtes
högre sedliga bestämmelse, dä han erinrar om det förkastliga i
den statskonst, som går ut pä att göra maktinnehafrarens enskilda
intressen till den medelpunkt, kring hvilken allt bör vända sig, dä
han, med ett ord, uppdrager för oss en bild af den styfsinta
för-härdelsen i det onda — närmande sig intill hvad estetiken
benämner »den onda viljans sublima» — dä kunna vi näppeligen
med vår tanke dröja uteslutande vid fängen pä S:t Helena. 1 det
vi lyssna till det bestraffande talet mot den med all sin
fjerrskä-dande statsklokhet dock så kortsynte, för hvilken heder, rätt, trohet
blott voro tomma namn, uppstiger ovilkorligt för vår inre syn en
annan gestalt än Napoleons, den af en man från i dag, hvilken,
Napoleon underlägsen i naturbegåfning, är med honom jembördig
i hänsynslöshet med afseende på godt eller ondt, i kallt skeptiskt
forakt för lifvets sedliga makter. Det är honom, den slugt
be-räknande spelaren, som öppet trotsar pä sin »blod- och
jern»-politik, vi liksom föreställa oss stämd inför den historiska rättvisans
domstol; honom drabba, likt åskviggar, de förkrossande orden
frän hans store landsmans mun —: mutato nomine de te fabula
narratur/»
»Ingen större motsats kunde tänkas», yttrar en framställare af
Fichtes lefnad och filosofi, Ȋn den mellan Fichte och Napoleon,
men äfven här fanns en punkt, der de yttersta motsatserna
berörde hvarandra, Ett visst drag i Napoleons karakter kunde af
ingen högre uppskattas, än af Fichte: den väldiga viljan, som
samlar alla sina sträfvanden uti ett högsta m&l. Men detta högsta
mål utgjordes här af sjelfviskhetens höjdpunkt. För att störta
denne man, kräfdes de förenade ansträngningarna utaf
hängifven-heten åt ett sedligt mål samt af den rena, sjelfuppoffrande
sinnesstämningen. Endast genom dessa makter, hvilka voro främmande
för honom sjelf, kunde hans egen makt tillintetgöras» 1). — Till
denna hänförelse för det ideela, »de ting som ofvantill äro», vädjar
Fichte, för att sålunda mot den förkroppsligade sjelfviskhetens
representant uppbesvärja nationens ädlaste krafter.
»Låtom oss», utropar han, »taga i betraktande denne man,
som stält sig i spetsen för det frankiska folket! Först och främst:
han är ingen fransman. Vore han det, skulle man hos honom
återfinna de allmänt gängse samhälleliga grundåsigterna, aktningen
för andras mening och för något utom honom sjelf; en viss väl-
1) Jmfr. Getchichte der neuern Philosophie von Kuno Fischer. Funfter Band.
Fichte nnd seine Vorgänger. Erste Abtheilnng, ». 329. (Heidelberg 1868).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
