Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, December - Herr von Bismarck och borussianismen. 3. Af A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kännande, hvarpå de erhöllo ett jakande svar. Den 28 Nov.
uteslöts danska sändebudet i Frankfurt från vidare deltagande i
förbundsdagens förhandlingar. Den 2 December beslöt preussiska
deputerade kammaren, med 231 röster mot 63, ett uttalande att
prins Fredriks arfsrätt till Schleswigholstein vore otvifvelaktig; att
Londontraktaten af den 8 Maj 1852 ej erkänts af
Schleswighol-steins ständer, ej heller af förbundet eller af oldenburgska husets
agnater, och att en främmande herskare ej finge af främmande
makter påtvingas en tysk folkstam; att Danmark genom
Marskungörelsen ocn Novemberförfattningen brutit öfverenskommelsema
från 1851, och att derför de tyska stormakterna ej längre vore
bundna af Londontraktaten; att danska truppers närvaro i
Hol-stein innebure en kränkning af forbundsområdet; samt att i
betraktande af allt detta Tysklands ära och intresse fordrade, att
samtliga tyska stater skydelade hertigdömeuas rättigheter, erkände
prins Fredrik såsom hertig och lemnade honom verksamt bistånd
att göra sina rättigheter gällande. Allt fiere och flere tyska makter
erkände sedermera prins Fredrik. Härunder fortgick också en
våldsam privat agitation med möten, adresser, hjelpkomitéer o. s. v.
Scbleswigholsteinismen från år 1848 var nu in optima forma
proklamerad såsom Tysklands främsta nationela ändamål; ej blott
skulle den danska monarkien styckas i trots af 1852 års
europeiska garanti för dess integritet, utan från Danmarks rike skulle
ock med våld slitas en från urminnes tider dansk provins.
De tyska stormakterna, som voro medundertecknare af
Londontraktaten, kände sig mer och mer besvärade af den växande
folkrörelsen i Tyskland; arten af deras farhågor gifver sig tydligt
nog tillkänna i deras yrkande vid förbundsdagen, att det af 36
tyska folkrepresentanter bestående »centralutskottet» för de
scliles-wigholsteinska angelägenheterna skulle upplösas, emedan det
uppträdde såsom hela Tysklands organ och hotade att blifva en
medelpunkt for revolutionära elementer. Förbundsdagen var
beher-skad af denna rörelse och lät sig ej längre styras af Preussen och
Österrike: fÖrgäfves fordrade Österrike att prins Fredrik skulle
uppmanas att lemna Holstein; förgäfves uppmanade båda
stormakterna förbundsdagen att i Kjöbenhavn yrka den för konungariket
och Slesvig gemensamma författningens upphäfvande samt förklara,
att man i annat fall skulle militäriskt besätta Slesvig, för att
erhålla en pant för detta anspråks uppfyllelse.
Förbundsdagen afslog detta förslag, emedan det kunde innebära ett
erkännande af Kristian IXis rätt till Slesvig och af Londontraktaten.
Öppet trotsande förbundsmyndigheten, förklarade då Preussen och
Österrike, den 14 Jan. 1863, att de skulle på egen hand afgöra
den schleswigholsteinska frågan, och samma dag meddelade de
danska regeringen sin afsigt att, derest ej inom 48 timmar
November-författningen återkallades, taga Slesvig i pant Som bekant, erbjöd
sig danska regeringen att inkalla riksrådet och föreslå
författningens annullerande, men det uppskof, som erfordrades för
iakttagande af lagliga former, beviljades ej. Det är tydligt att, om hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
