Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, December - Herr von Bismarck och borussianismen. 3. Af A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anmärkt; det är ock visadt, att han ännu i Oktober och intill
den 13 November 1863 var benägen och verksam för en fredlig
uppgörelse med Danmark på Ej der-programmets grundv&L Då
mellankommo Fredrik VILs död och den tyska folkrörelsens stormar,
som plötsligen öppnade nya utsigter: fabeln om vargen, för hvilken
lammet grumlade bäckens vatten, fick nu en brådstörtad mise
en scene.
Preussen låtsade från början vidhålla Londontraktaten, som
räknade de båda tyska stormakterna bland sina garanter. 1 en
depesch af den 31 Januari 1864 från Bismarck till preussiska
sändebudet i London, grefve Bernstorff, förklaras att »konungens
regering, i det den skrider till Slesvigs besättande, ej har för
a£-sigt att frångå principen af danska monarkiens integritet» Hvad
det s. k. panttagandet af Slesvig i sjelfva verket afsåg, derom
kunde dock ingen sväfva i ovisshet reaan från det ögonblick, då
de fiendtliga härarne inryckte i Slesvig. Under deras skydd
anordnades, med hjelp af allehanda tyskt slödder, som inströmmade
från Holstein, schleswigholsteinska demonstrationer, terroriserades den
lojala befolkningen och utropades pretendenten såsom landets
herskare. Friherre von Zedlitz, som örvertog regeringen i det
pant-tagna landet, påbjöd genast att endast tyska språket finge begagnas
i förhållande till styrelsen och de militära myndigheterna, samt
att de kungliga danska vapnen och insigniema på offentliga
byg-nader skulle utplånas o. s. v. Härmed var den anda, i hvilken
»pantens» vård skulle fortgå, redan angifven, och man vet att
ockupationen sedan var en enda långvarig förtysknings-terrorism,
som fortsattes ännu i dag. Likväl ville Preussen ännu under
Londonkonferensen inbilla verlden, att det ej från början haft för
afsigt att kränka monarkiens integritet. 1 konferensens möte den
17 Maj föreslogo de tyska stormakternas ombud »hertigdömenas
fullkomliga politiska oberoende» såsom freds-bas, hvarvid arfsföljden
skulle lemnas tillsvidare åsido: det blefve en senare fråga att
af-göra ,om Kristian IX vore rättmätig arftagare, i hvilket fall
hertig-dömena förblefve i personalunion med Danmark, eller icke. Denna
arfsföljdsfråga skulle afgöras af förbundsdagen; enligt de tyska
konferensmedlemmaraes uttryckliga förklaring i mötet aen 28 Maj
var det fullkomligt säkert, att förbundsdagen skulle erkänna icke
Kristian IX, utan den augustenburgske prinsen såsom rättmätig
arfvinge. Följaktligen visste de ju med sig, att talet om en
personalunion var humbug och hyckleri. När de likväl under
konferensens lopp berömde sig af detta förslag att låta Kristian IX
behålla hertigdömena i personalunion, när de ville framställa dess
förkastande såsom den tvingande anledning, hvarför de sedermera
yrkat hertigdömenas fullkomliga skilsmässa’ från Danmark, och när
hr von Biegeieben, i mötet den 9 Juni, kunde påstå att förslaget
om en personalunion var framlagdt avec une parfaite bonne fot.
så kan man endast förundras öfver ett så makalöst oförsynt
skrym-teri. Att Slesvigs, Holsteins och Lauenburgs fullständiga
lösryckande från Danmark, från början och allt igenom, var de tyska
makternas ledstjerna på konferensen, visar bäst behandlingen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
