Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet, December - Kriget och de svenska sympatierna. Af L. J. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samt tvärtom det jubel hvarmed franska segrar helsats.» Härpå
kan i förbigående svaras: Ligger icke just uti de yttranden af hr
Hazelius sjelf, som härofvan äro citerade, en naturlig
förklaringsgrund, hvarföre deltagandet hufvudsakligen egnas åt den, som för
tillfallet ligger under i striden, men som likväl vill uppbjuda det
yttersta för att försvara sig? Eller är det vid sådant förhållande
billigt att ogilla, att den franska regeringen icke ville till fredens
förberedande antaga ett stillestånd, som beröfvade Paris
rättigheten att få proviantera sig för de dagar, , som stilleståndet skulle
räcka — en vägran som under närvarande förhållanden innefattade
ett uppenbart gäckeri?
Af samma slag synes oss äfven hela det räsonnemang,
hvari-genom hr H. finner det helt naturligt, att Preussen icke vill nöja
sig med mindre fredsvilkor, än att efter alla de redan skedda
utpressningar eller så kallade reqvisitioner som redan utarmat en
tredjedel af Frankrike, ej blott ytterligare krossa det genom en för
långa år förlamande penningeersättning, många gånger större än
Tysklands kontanta uppoffringar, utan ock beröfva det tvänne af
dess rikaste provinser, utan att derom tillfråga befolkningen, som
sedan tvåhundra år tillbaka införlifvat sig med Frankrike och
enligt de tyska underrättelsernas eget erkännande alls icke vill komina
tillbaka under Tyskland. En sådan eröfring kan dock icke vara
nödig för försvaret eller för »en tryggad maktställning», vidare än
hvad de i dessa provinser belägna fästningars raserande beträffar,
utan tillhör rent af en eröfrings och våldspolitik, hvars gillande
icke kan stå i öfverensstämmelse med hvad här ofvan af
författarens egna yttranden blifvit åberopadt.
Det är sannt, att hr H. till det slutomdöme han härutinnan
fäller till förmån för Tyskland, söker framställa en giltig
anledning deruti, att krigsförklaringen utgått ifrån kejsar Napoleon,
och hvartill han på flera ställen i sin skrift återkommer. Vi vilja
ej till bemötande af detta uppehålla oss vid det temligen
advokatoriska räsonnemang hvarigenom han leder sig till samma slutsats som
Napoleon i sin förklaring sökt göra gällande, ehuru tydligt
vederlagd af förhanden liggande bevis, nämligen att det varit allmänna
opinionen som framtvungit kriget, men icke kejsarens behof att
deri få en afledare från den parlamentariska påtryckningen att
erhålla friare institutioner. Vi nämna ock endast i förbigående,
hvad som ligger för öppen dag, att om konungen af Preussen icke
hade velat kriget och om han ej hade önskat att det skulle komma
iii förr dess hellre, om han haft den medkänsla för det tyska
fol-:ets välfärd, att icke i nödfall vilja blottställa det för de
förfärliga förluster af dess kraftigaste befolkning, som ett krig skulle
medföra, för den sorg som måste träffa otaliga familjer och för
de svåra ekonomiska skador, som under tiden måste träffa
näringarna, beröfvade en million af landets bästa arbetare, så hade
ingenting kunnat hindra honom, att vid mötet med franske
ministern Benedetti i Ems uppehålla saken, och genom fortsatta
underhandlingar betaga franska regeringen tillfället att då förklara
krig, samt sedermera till fredens upprätthållande å nyo upptaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
