Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet, januari - Svensk språkforskning. Johan Er. Rydqvist. 1. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
göra alldeles slut p& en del oriktigheter, hvilka, med äldre eller
yngre häfd, qvarstå som obehagliga minnesmärken af utländsk,
tysk, dansk* eller fransk, inflytelse pä vårt språk. Hr R., som
redan är 1832 i sin recension af Almqvists Grammatik (Hemdal,
d:o 13) uppmärksammat deuna af Almqvist ofullständigt
behandlade punkt, har dock slutligen sjelf funnit detta ämne sä »ytterst
svårt och grannlaga» att han förtviflar om möjligheten att »för de
tallösa enskilda fallen stadga någonting allmängiltigt» och kallar
till hjelp, »blick, smak, hand, fyndighet och öfning», hvilka, det är
sant, »aldrig blifva öfverflödiga». Efter en blick på några i
adjektivställning oriktigt använda adverb, såsom särdeles, alldeles,
fram-detes, forgäfves, ungefär m. fl., öfvergår hr R. slutligen till den
för värt språk vigtiga frågan om ordens kön. Det bör icke vara
någon obekant, i hvilken gränslös förbistring den s. k. bildningen,
som mist sitt svenska gehör och stolt framskrider pä utländska
styltor, här bragt allt som en gäng var natur, ordning och styrka.
Dä vi framdeles återkomma till detta ämne, kan det vara nog att
nämna, det hr R., som kraftigt ifrar for återväckande till lif af
denna känsla för en i språket ännu kraftigt inneboende lag och
som fritager allmänheten från en rättvis förebråelse blott på den
grund, att »grammatiken icke fullgjort sin pligt att uppsöka och
uppställa språkets lagar, der sådana kunna spörjas», just i detta
hänseende sjelf är den man som genom en grundlig utredning
återfört reda i förvirringen och åt det lösryckta och vildt
kringspridda återgifvit dess förlorade, säkra faste.
Ännu en språkvetenskaplig liten afhandling, fast af senare
dato, vilja vi här omnämna, emedan stället synes oss dertill
lämpligt: det är den i Svenska akademiens Handlingar, delen 39 (1865)
intagna uppsatsen Ljus och irrsken i språkets verld, ett »litet
mosaik-arbete af små undersökningar i flerahanda ämnen», som
hr R. sjelf kallar det, utfördt, som det tyckes, under någon stunds
hvila från det snörräta stora arbetet, en skiss, ledigt uppdragen,
full af tänkvärda, lärorika drag. Om »Den Historiska
Språkforskningen» bär tycke af en på förhand utsänd kort antydning om
hvad man hade att vänta i hr Rydqvists stora språkverk, så synes
derimot den senare, femton år yngre afhandlingen för sin tillkomst
ha att tacka ett behof hos forskaren att uttala sig en i en fråga,
med hvilken han under årens lopp haft tillfälle till mångsidig beröring.
Det är den om ords härledning, om deras skyldskapsförhållanden.
Väl bekant är, till hvilka förvånansvärdt oresonliga resultat i detta
fall den gamla foliantlärdomen, än tjudrad af dogmatiska, religiösa
eller historiska teorier om språkens upprinnelse, än fritt kringir-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
