Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet, januari - Politiska betraktelser. 5. Om de politiska partierna i Sverige. Af —t—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stort icke hört talas om andra partibenämningar än »konservativa»
och »liberala» — dessa intetsägande benämningar, som hvar för
sig kunna innebära ondt eller godt, mycket eller htet, allt som
man tager dem. Vi skola, innan vi gå vidare, ett ögonblick
uppehålla oss vid frågan om dessa banala benämningars större eller
mindre lämplighet.
Hvad ordet »konservativ» beträffar, så är klart att det icke får
tagas absolut. Något sådant monstrum, som en i allt konservativ
menniska skulle vara, har förmodligen aldrig funnits. Många af
dem, som med allt skäl räknats till det konservativa partiet, hafva
varit af ganska reformatoriskt lynne, till och med i det politiska.
Vi nämna, bland bortgångna utmärkta medlemmar af detta parti,
presidenten Hartmansdorff. Benämningen måste således, för att
få någon betydelse, inskränkas ej blott till rent politiska frågor,
utan äfven, bland dessa senare, till några sådana som i följd af
sjelfva sin speciela natur kunna vara bestämmande för en
partiriktning. Men om så är, så är det också endast af sjelfva dessa
frågors beskaffenhet, som något verkligt betecknande namn kan
erhållas, under det benämningen konservativ säger intet; och det
måste vara så mycket angelägnare att söka efter ett nytt namn,
som nu för tiden, huru mycket man än inskränker betydelsen af
ordet konservativ och till hvilken speciel fråga man än vill
begränsa densamma, knappt nog någon längre finnes som vill
bekänna sig vara egentligen konservativ eller som vill så benämnas.
Man säger sig vara konservativ »under för handen varande
förhållanden», »på bildningens närvarande ståndpunkt» o. s. v., men
oändligt få, om några, torde munera finnas, som annat än med
dessa inskränkningar vilja erkänna sig ens i det politiska vara
konservativa. Vi hafva således icke mer ens i politiskt hänseende
något strängt konservativt parti. Till och med de, hvilka bekänna
sig såsom sådana, vederläggas i flere fall genom sina egna
yttranden och handlingar. Man har kallat sig
»konservativt-refor-merande», »liberalt-konservativ» eller »konservativt-liberal»; på allra
sista tiden ha vi sett benämningen »nykonservativ» begagnad o. s. v.
Imellertid, då i alla fall alla dessas verkliga konservatism
uppenbarar sig i de stora politiska frågorna, kan man visserligen säga
att ordet, hur det än må omklädas och insockras genom allehanda
tilläggsord, ändock så snart man underförstår det nu senast sagda,
har en temhgen gifven betydelse; men visst är det oegentligt att
nyttja benämningen konservativ om den, som möjligen i flera till
och med hufvudsakliga riktningar vill framåtskridande och
utveckling, ja kanske i åtskilliga stycken är en verklig reformator.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
