Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet, februari - Svensk språkforskning. Johan Er. Rydqvist. 2. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rask, Grimm, Petersen, Gei jer, m. fl. delade äsigten, att gamla
isländskan fordom utgjorde det för hela norden gemensamma
tungomålet, godkännes endast vilkorligt af hr R., som väl finner henne
berättigad att bland Skandiens fomspråk intaga främsta rummet,
såsom jemförelsevis mest ursprunglig, rikast i hänseende till
litterär qvarlåtenskap, fullständigast i former och med bäst bevarad
stämpel af ålderdomlighet; men likväl ej i besittning af alla de
egenskaper, »som erfordras för att föreställa ett nordiskt stamspråk,
eller för att ensam utgöra återstoden af ett sådant.» I nära
sammanhang med denna fråga står den från norsk sida började
striden om betydelsen af det i gamla skrifter förekommande uttrycket
norrœna tunga, hvarmed, enligt norrmännens åsigt afsågs, icke det
förutsatta gemensamma nordiska fornspråket, utan helt exklusivt
det forn-»norska». Gerna, synes det oss, hade man kunnat lemna
norrmännen deras »Norræna» för sig; men, alltid under
förutsättning af identitet mellan detta nornena och isländskan, uppfattad
som gemensamt stamspråk, kunde danskarne, stödjande sig på den
om fornspråket redan tidigt brukade benämningen dönsk tunga,
icke med tystnad på sätt och vis godkänna ett försök, såsom de
uppfattade saken och som den väl äfven kunde uppfattas, att
uteslutande göra nordens gamla språk och i följe dermed hela dess
litterära odling till norsk egendom. Ursprungligen blott en
ordstrid, fördes denna fejd af Munch och Keyser snart öfver på andra
områden och födde der af sig både språkliga och historiska teorier
i norsk-norsk syftning, om hvilkas berättigande, ända intill den tid
som är, kämpats med största bitterhet. Offlcielt har visserligen
ännu ingendera parten velat erkänna sig för besegrad; erkännas
måste dock, att norrmännens förut raska framåtgående rörelser allt
mer och mer tagit tycke af ett nödtvunget, men försigtigt
verk-stäldt återtåg.
Hr Rydqyist, som icke delade uppfattningen af isländskan som
stamspråk, afhöll sig med full föresats från deltagande i denna
strid, men kom likväl vid sin skärskådning af de nordiska
forn-språkens ställning till hvarandra i beröring med ett par af det
omtvistade ämnets sidor. Då intet af de gamla skandiska språken
i bokskrift företedde egenskaper, som kunde berättiga detsamma
att anses för stamspråk, låg det nära till hands att taga ett steg
längre tillbaka, för att i runinskrifterna söka och möjligen finna
den gemensamma grunden för nordens nu skilda tungomål. Men
icke heller i dessa sparsamma, bristfälliga lemningar af
Skandi-naviens Veda-språk *) finner hr R. endrägten så genomgående, att
’) Wimmer, Navneordsnss Böjning i atfdre Dansk, s. 83.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
