Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet, februari - Svensk språkforskning. Johan Er. Rydqvist. 2. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
qvarstod ännu på 1300-talet, liksom det ännu i stor utsträckning
förefinnes i det norska bygdemålet, och som allt imellanåt
uppdyker i Skånelagen, afgjordt gör sig gällande i några af
fornfri-siskans böjningsformer och en och annan gång visar sig i
forn-högtyskan och angelsaxiskan. Uppmätande konjugationemas
område, inför hr R. här och der en anmärkning, oftast af etymologisk
syftning. Så försvarar han (1,50) derivationen af hemta från isländska
heinUa (heimr, hem), hvars riktighet ytterligare skulle vinna stöd af det
angelsaxiska hametan. Skäl hade kanske varit att äfven angifva
betydelsen: géhåmettan (hdmettan) = domum assignare (to appoint a
home). 1 en »återblick på första konjugationen« redogöres först för de
sannolika orsakerna till ett verbs böjning efter denna form, hvilka
anses vara: stamvokalens bårdhet, märkbart framträdande
afled-ningskonsonant, vid böjningen uppkommande konsonantmöten, som
vålla svårighet vid uttalet eller oklarhet i den begreppliga
uppfattningen, och slutligen verbets yngre daning (1, 56). Särskildt i
det sist nämda hänseendet har 1 konj. i nysvenskan vunnit ett
öfvervälde, som gör det omöjligt för en nydaning att vinna inträde
på någon annan än dess grund; då derimot fordomdags det icke
var utan exempel att ett sådant verb, till och med af utländsk
börd, fick stark böjning, såsom t ex. skrifva. Blott få verb ha
under tidens lopp öfvergått från 1 konjug. till 2:a; ett flertal
derimot, som fordom lydde under den 2:a, tillhöra nu den l:a.
Bland vacklande verb, d. v. s. sådana, som i sin böjning följa än
en, än en annan konjugation, och hvilka af förf. framdeles
sammanföras i en särskild grupp, nämnas här åtskilliga, bland andra sluka,
hvilket uppgifves tillhöra både l:a, 2:a och 4:e konjugationen (1,46,
59). En böjningsform af sluka efter 2:a konj. är oss obekant.
En i äldsta svenskan ytterst sällan förekommande utstötning
af afledningsvokalen, som i vissa verb med den enkla
kännebok-stafven l, n, s, (sällan k, p) efterhand förekommer allt oftare och
oftare och hvilken i det nya språket, som sammandragning, vunnit
fast fot vid sidan af den fylligare formen och med denna
omvex-lande begagnas *), gifver hr R anledning att klaga öfver ett
godtycke, hvilket här, liksom »i allt der bruket är högste lagstiftaren»,
tagit sig något för fritt spelrum. Erkännande svårigheten af att
föra detta sjelfsvåld inom någon lags bestämda gränser, anser hr 1
1) Det gäller verb sådana som tala, låna, visa; skapa; bruka. I några af de
verb, hr R. anför, är den sammandragna böjningen, som bär hvardagsspr&kets
beqvä-mare, men mindre vårdade drägt, något osedvanlig, t. ex. af mana (dock alltid: trumf
mtat!); af språka kanna vi ej eriura oss något tillfälle, då vi hört den i fråga varande
böjningen användas af andra än barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
