Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet, februari - Svensk språkforskning. Johan Er. Rydqvist. 2. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
teristiska öfvergångsljudet (välja, imp. valde), som endast under
förutsättning af en i-afledning kan förklaras. Efter n&gra
anmärkningar rörande rättskrifningen af vissa verbalformer
tillhörande denna konjugation, — såsom att man, på grund af imp.
mindes, borde skrifva: påmindes, påmind (part. pret); på grund af
befald: befalde (imp.); förmälde, förmäld (af förmäla = gifta),
men förmålte, förmält (af förmäla = omtala), samt, med stöd af
bruket: anmälte *) och bemalt (1,67, f.) — öfvergår förf. till
enskildheterna i detta böjning8sätt, ett område der vi hvarken kunna
eller akta nödigt att steg för steg följa den omständliga, alltid
lärorika granskningen. Blott ett och annat vilja vi i förbigående
p&peka. Sid. 71 uttalar sig förf. mot onödig konsonantfördubbling
framför tempusmärket. I fråga om m och n som kännebokstäfver,
är bruket stadgad!; man skrifver: stämdt, stämt, kände, känt.
Icke så i hänseende till andra konsonanter i samma läge. Begäret
att förtydliga har, »sedan den lifliga känslan af språkets inre
verksamhet förkolnat», framkallat en bokstafsfördubbling. som blifvit
»en olägenhet för handen och ett obehag för ögat.» För att i
denna punkt kunna återföra skrifningen till enlighet med
forn-språket, föreslår br R., att till en början låta l dela öde med m
och n och skrifva fälde, fält, fylde, fylt, ett förslag som i våra
dagar blifvit ånyo upptaget och vunnit ganska allmän efterföljd.
— Bland verb med e i stammen, som tillhöra 2:a konjugationens 2:a
klass (med tempuBtecknet t), uppför hr R. kesa (I, 74). Detta är
otvifvelaktigt ett misstag. I folkspråket, der detta verh väl har
sin egentliga varelse, böjes det efter l:a konjug. Rietz uppgifver
äfven detta böjningssatt — Ett tydlighets-begär af ungefär samma
art som det, hvilket, efter hvad nyss är omnämdt, gifvit sig
tillkänna i lusten att onödigtvis fördubbla konsonanter, träffar man
äfven på andra håll i denna konjug., sträfvande att med nya,
mekaniska medel fylla inbillade brister i böjningen. Hit hör äflandet
att söka »utpregla det temporala kännemärket», att, der det låter
sig göra, öfverallt in truga ett aflednings-a och införa böjningen
på la konjugationens led. Så har man, både i tal och skrift,
formerna lyftade, mistade, fastade, ristade (skakade), stådjade m. fl.,
allt nydaningar, om hvilka »vore ingenting att säga, mera än om
andra missbruk, hvilka till följd af saknadt motstånd omsider fått
laga kraft, blott man, såsom i Danskan sedan länge, låtit dylika
verb, till alla delar och en gång för alla, frånträda 2 konjug., eller
åtminstone, såsom rista, knysta eller krysta m. fl., få en genom - 1
1) Denna rätukrifning torde stöta på motstånd både i imp.! och ån] mer <
part. pret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
