Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet, februari - Svensk språkforskning. Johan Er. Rydqvist. 2. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rande sin plats i ny-högtyskan och ny-engelskan, snart nog
försvinnande ur danskan och svenskan, i hvilka språks svaga
verbal-flexion han, märkligt nog, aldrig gifvit sig tillkänna. Som man
häraf ser, finner läran om ett ursprungligt -st föga eller intet
stöd i det historiskt gifna, och ur rent teoretisk synpunkt har
man lika svårt att finna skäl för ett sådant antagande, då både
s och t (th), hvar för sig, i skilda lägen äro fullständiga
representanter af ett ursprungligt tva. Vi kunna derför icke dela
Grimms åsigt om det latinska -sti, och den förklaring, som i
främsta rummet erbjuder sig, såväl för detta som för den
germa-niska svaga höjningens -st, synes oss fast mer vara den af Koch
framlagda: förstärkt s; för den starkas -st derimot, der det icke
beror af konsonantöfvergång, ett upptagande af s ur den svaga
böjningen, ett slags förstärkning af t, hvilken i de skandinaviska
språken icke osannolikt funnit inträde på efterhärmningens väg.
För öfrigt gäller äfven om denna intrasslade fråga Grimms ord:
»Hier ist Dunkel». — 1 sammanhang härmed förtjenar anmärkas
den af hr R., under imperativen, påpekade egendomlighet i svenska
folkvisan, att hon begagnar en 2:a sing.: höres du, ses du, hvilken
hr R. anser för en »tillbråkning i enlighet antingen med det tyska
-si i 2:a sing. af pres., eller med det gamla svenska ästu, vetstu»
(1, 369). Eget nog förekommer denna form äfven i forn-engelskan
— Heris thou? Herestow not? (Chaucer), Sestow (Piers Ploughm.)
— och i skotskan (jmfr. Mätzner, Engl. Gr. I, 321, f.).
Sedan hr R. med vanlig sorgfallighet genomgått äfven
kon-junktivens böjningsändelser, och derunder omständigt och försigtigt
behandlat det i 3:e plur. egendomligt uppdykande -in, som, fastän
försvunnet ur riksspråket, likväl ännu i senaste tider spökande
uppträder i lagstiftningsspråket (I, 346), vänder han sig till
imperativen (I, 362 ff.), hvars 2:a sing. i isl. och forn-norskan med få
undantag alltid företer stammen oförändrad och fri från
aflednings-vokal, utom l:a klassens svaga verb, som behålla sitt a (ia). Det
såsom undantag, ur Völundarkvifra, efter Rask anförda vaki pú
bör utan tvifvel läsas vakir. Enligt hvad hr R. sjelf anmärkt
(I, 365) är detta också den af Munch upptagna läsningen,
sedermera vidhållen af Grundtvig och Bugge. Det konjunktiva i detta
vakir är temligen problematiskt. Som konjunktiv kan derimot,
om man så vill, Eddans Vaki mcer, vaki min vina (Hyndl., 1) och
vaki pú (Gróg., 1), i likhet med det af hr R. anförda þegi pú,
betraktas. Vid imperativens l:a plur. fasthåller hr R. (L 373) med
rätta mot Grimm det indikativa i Eddans tökum, göngom, och visar,
att äfven i svenska fornspråket den indikativa formen -um (-om)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
