Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet, mars - Svensk språkforskning. Johan Er. Rydqvist. 3. Af V. E. Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»galant<> smak trott sig med ett onödigtvis tillagdt n kunna adla
det simpla uttrycket för ett rätt naturbegrepp. En af hr R. på
dera ställen (II, 200, f„ 244) anmärkt benägenhet hos det nya
språket att låta maskulina på -e (i) öfvergå till feminina på a,
dels oåterkalleligen, t ex. sveda, dvala, åsna m. fl., dels under
användande vexelvis, godtyckligt eller med tillkonstlad
menings-skiljaktighet, af begge formerna, t ex. hjeme (-a), lie (-a), ande (-a),
har någon gång vållat olägenhet. Så har exempelvis det nya
femin. kärna, med den delikata pluralen kärnor, råkat
sammanträffa med kärna (redskap för smörtillverkning). För att rädda
den nye medtäflaren, säger hr R. (II, 182), tog man sig för att
skrifva tjärna. Måhända hade man för ögonen skilnaden mellan
kåra och tjära, och trodde sig vara i sin fulla rätt. Obekant
med modersmålets både inre och yttre historia, visste man
synbarligen ej att det nymodiga tjärna fordomdags het kima» ej
heller misstänkte man någon dess slägtskap med qvarn. Man
kunde lika godt ha skrifvit tjälla, tjärlek, tjänna, o. s. v.
Beträffande för öfrigt denna »oafbrutet fortgående förvandling af
maskul, på -e, pl. ar, till femin. på -a, pl. or», uttalar hr R. om
henne i »återblick» på svaga dekl. i fornsvenskan (II, 244) ett
strängt, men rättvist omdöme, då han säger, att denna omhvälfning,
»som aldrig tycks vilja upphöra, vitnar om, att språket ännu
befinner sig i slyngelåren och i ett aflägset fjerran sätter tidpunkten
för sin rätta stadga.» Han visar att ombildningar af samma slag,
såsom de »i förra seklet särdeles omhuldade» tnaga, haga, kara,
näfva, m. fl., återgått till sitt förra goda skick och förefalla oss
»osmakliga som förlegade kramvaror», och han finner i sin ordning,
att tryckpress och skola, de nya sjelfmedvetna makter, som trädt
i stället för »folkelementets dunkla, hemlighetsfulla naturkraft»,
måtte häfda språkets rätta art och »inskärpa det sanna, det äkta
fosterländska» (II, 245). Det är troligt nog att denna ädla maning
skall finna gehör och efterföljd, när vetandet en gång hunnit gro,
der instinkten för länge sen dött ut.
Slutartikeln -o», -et (isl. -enn, -inn, -hinn; neut. -ef, -if, -Ä*f),
»egendomlig för de skandiska språken och ursprungligen ett
demonstrativ-pronomen, sällsynt i den äldsta isländska skaldekonsten,
(II, 249), tyckes i svenskan vara så sent inkommen, och länge i
vissa kasus så föga brukad, att några kasualändelser hunnit
föråldras» (a. s.). Vid sidan af de oartikulerade formerna bibehålla
sig likväl de artikulerade i fornspråket (II, 256). Carl XILs bibel
»innehåller de sista spillrorna af det gamla systemet för
substantivartikeln», hvilket i 1734 års lag är föga anlitadt (II, 257).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
