Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet, mars - Studier öfver våra folkvisor från medeltiden. 1. Hedendomens poetiskt-religiösa verldsbetraktelse och dess ombildning genom kristendomen. Af P. A. Gödecke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»ålfablot». Medeltiden upptog den hedniskt vidskepliga ceremonien,
öfvertygad att det bifogade korstecknet på. en gång kristnade
densamma och förhöjde den verkan, man åsyftat. Vår tid, som tagit
arf efter medeltiden, har behållit den hedniska vidskepelsen, blott
kryddad med katolska tillsatser.
Det ar eget att se huru dessa underordnade hedniska makter
bibehållit sig långa århundraden, sedan sjelfva de öfverordnade
eller gudarne försvunnit till och med ur folkfantasien.
Tilläfven-tyrs torde detta i någon mån bero derpå, att man redan under
den hedniska tiden tänkte sig vissa af dessa väsen såsom bestämdt
onda och andra såsom bestämdt goda, såsom vi se redan i
indelningen af mörkalfer och ljusalfer. Då nämligen kristendomen
sedermera uppstälde en skilnad, mellan det sedligt goda och det
sedligt onda, inför hvilken sjelfva gudarnes gerningar icke bestodo,
så kunde man derimot icke finna samma skäl att fälla ljusalferna.
Mörkalferna åter torde på en gång förberedt folkets
inbillnings-kraft för tron på djefvulens anhang och sjelfva genom sin
slägt-skap med detta senare beredt sig tillfälle att allt framgent få lefva.
Professor Hauch framhåller isynnerhet, att då den gamla
hedendomen grundade sig till stor del på naturtillbedjan, så väckte denna
omständighet hos de strängare kristna en stark misstro just till
naturen. Deraf uppkom i medeltiden ett eget förhållande.
Naturen stod qvar, densamma som förr, hvarje vår lika skön, hvaije
sommar lika yppig och fruktbärande, hvarje vinter lika hård och
härdande som förr. I ett nu kunde ej heller folklynnet förändras.
»Det fanns derföre ännu i mångens själ en djup längtan efter
naturens härlighet; denna längtan blandade sig med kärleken till
fomsägnema, till forntidens karaktersdrag och till all den
underbara trollglans, som tycktes hvila öfver dessa flydda dagar. Å andra
sidan kräfde kristendomen strängt, att man skulle fly detta såsom
lockelser af den makt, som ville iresta själen, och som kunde
störta henne i forderf. Sålunda verkade naturen å ena sidan med
en underbar dragningskraft, medan fruktan och förfäran å andra
sidan jagade menniskan ut ifrån henne.
Professor Hauch visar huru något dylikt redan antydes i vissa
hedniska sägner. Så lockas kung Svegder om qvällen efter
solfallet af en dverg in i en jättestor sten under förespegling, att han
der skulle möta Odin. Men så snart kung Svegder kommit inom
dörren, tillslöts stenen strax, och Svegder kom aldrig åter. Så
lockar också en alfqvinna af utomordentlig skönhet Danmarks
konung Helge till sig. Denna alfqvinna födde sedan Skuld, som bragte
undergång öfver Helges son Rolf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
